Snöert och Dalle var oskiljaktiga kompisar. Under vintern spelade de i samma bordtennislag. När bordtennissäsongen var över startade en danskurs i 4H:s regi. Varannan tisdag var det istället dansant fotarbete som gällde i bygdegården.
Snöert hatade danskursen. Han var enbart med för sin kompis skull. En gång gick Snöert upp på scenen och satte sig bakom draperiet för att kolla vad som fanns inspelat på de små banden till bandspelaren. Plötsligt drogs draperiet undan och där stod Mia, ”balens drottning” – den som alla ville dansa med. Hon var ihop med Dalle. Snöert kände Mia ganska bra. Deras föräldrar umgicks. Även Snöert hyste känslor för henne, men var för blyg för att visa dem. – Jaså, där setter du. Ska vi dansa vals? undrade ”balens drottning”. Snöert kände sig alldeles varm. Tänk att han skulle bli uppbjuden av Mia. Kanske var det snart hans tur. Dalle skjutsade hem Mia på sin Puch Dakota. Snöret följde också med, men stannade en bit bort. I ytterlampans sken såg han Dalle kyssa Mia.
Mia fick dock reda på att Dalle hade varit på bio med en annan tjej. Det skulle han inte gjort. Var det månne Snöerts tur? Vad skulle han göra? Kunde han göra något? Han behövde inte göra något! Hela sommaren var ett äventyr med smygande i kanaler och bakom höstackar. Ingen skulle ens få ana något – allra minst Dalle.
Snöert, ja. Namnet kom av att han samlade bindgarnssnören i halmen efter tröskningen. Av snörena band han ihop ett stort nät som hängdes upp på ett hemmabyggt fotbollsmål. Det räckte med ett skott för att nätet skulle gå i trasor. Fortsättningsvis fick hönsnät tjänstgöra som målnät.
Fredagen den 31 juli var det dags för det första evenemanget för den nybildade Varaslättens fotbollsalliansen, där intäkterna var avsedda att gå till spelarskador. Arrangemanget bestod av en match mellan två kombinationer på Torsvallen i Vara: å ena sidan Div. IV-klubbarna Arentorps SK och Skogslunds IF. Å andra sidan en kombination från 11 spelare från övriga alliansklubbar.
Dagen efter spelades en kombinationsmatch mellan de båda grupperna i Kvänumsortens pojklagsserier. Matchen gick på Ängevi i Tråvad. Till sin stora förvåning blev Snöert uttagen som högerytter. Visserligen vad det hans lagledare i Larv, som även var lagledare för kombinationslaget, men ändå. Center var Rolf Eriksson från Tråvads IF. – Hur vell du ha bôllen, vell du ha steckare eller på foten, undrade Rolf. – På foten, svarade Snöert blygt.
Lördagen den 12 september. Dalle, Snöert och ett övrigt mopedgäng gör vad som nästan blivit en tradition: drar till kiosken i Tråvad. För gänget var ett besök vid kiosken i Tråvad ett tillräckligt lördagsnöje. Att hänga utanför kiosken, köpa en korv med ”skorpa” (Sabels kiosk hade sällan färskt korvbröd), och sedan bege sig hemåt, blev något av en slentrian. Snöert brukade köpa de små avlånga tidningarna ”Vilda västern” och ”Prärie”. De hörde liksom ihop. Denna gång var det dock ingen som begav sig hemåt efter korvkäkandet. Gänget avsåg att åka vidare till föreningshuset i Tråvad, som hade nyinvigning. Det var musikunderhållning, frågesport, revy och inte minst ett stort fyrverkeri enligt vad det stod i annonsen (även om annonsen felaktigt angav 12 augusti). Mopedgänget hade förstås inte tänkt att delta vid själva invigningen, utan enbart kolla utanför. I föreningshuset hade det tidigare visats film under flera decennier, men den 30 december 1960 blev filmen ”De tappras väg” den sista som förevisades för Biograf Stjärnan.
Snöert hade dock egna planer för resten av kvällen. Det var nämligen säsongsavslutningsfest på Hedalund i Larv: Bertil Englund uppträdde och Kent Hallbergs stod för dansmusiken. Eftersom Snöert spelade fotboll i Larvs FK, som ägde Hedalunds mycket populära festplats, ingick det i hans uppdrag att stå i drickakiosken en timma. Därför lämnade Snöert sina kompisar i sticket vid Sabels kiosk i Tråvad och for på sin ljusblå Rex med Victoriamotor istället ”de tappras väg” söderut i skaddregnet.
Under hösten blev Snöert ordinarie i Larvs FK:s B-lag och fick t.o.m. debutera i A-laget. Laget tränades av Ove Jern från Skara. Han ordnade till så att Larv och SI -56 möttes och spelade om en pokal. Larvs FK slutade fyra i Div. VII Falköpingsgruppen. Som fotbollsavslutning i Larv spelades en match mellan A- och B-lag. Snöert fick spela i A-laget, men B-laget vann med 1-0.
Söndagen den 25 oktober. Larvs FK arrangerade en bussresa till Göteborg för att bese matchen Örgryte IS-AIK i Allsvenskans sista omgång. Avslutningen var onekligen raffinerad. Tre lag hade chans till guldet: Malmö FF, Djurgårdens IF och Örgryte IS. Det hela avlöpte till Djurgårdens fördel (ett mål bättre än MFF) på en felaktigt dömd straffspark på övertid. Efter matchen på Nya Ullevi tog Larvbussen sikte på Heden, för att på Hedens hotell inta middag. Från Heden i Larv till Heden i Göteborg. En tidningspojke kom och ville sälja GT. Han hade fått information om att AIK skulle äta middag på Hedens hotell och undrade vem av oss som var ”Lill-Garvis”. – Kom hit grabben så ska du få en autograf, sa Ove Sandsjö. – Å jag ä Lennart Backman, upplyste ”Bagarn” från Herrljunga. Pojken fick sina autografer och gick med lysande ögon. När Larvgänget hade ätit färdigt, mötte de AIK-truppen i entrén. Innan hemfärden blev det ett besök i Mässhallen och den allsvenska handbollsmatchen mellan Redbergslids IK och Hallby IF.
Det blev ett händelserikt, omtumlande 1964 för Snöert med såväl debuter som epiloger.
Snöert