VI SPOLADE OCH SPELADE PÅ MOSSBROTT EN GÅNG

(Dikten är skriven av Bruno Arvidsson, Emtunga och kan sjungas på originalmelodin till ”Det var en lördagsaften”. Bruno sjöng också sången då Mossbrotts 100-åriga tillvaro firades i IFK Emtungas klubblokal på Mossbrott den 17/10 2010. Bruno har även bifogat de egenhändigt gjorda teckningarna till texten).

 

Nu för tiden åker jag till Mossbrott alltför sällan.

Det vill av någon anledning jämt komma nåt emellan

var gång jag tänkt besöka där en match eller en fest

men därvidlag så är jag väl som åldringar är mest.

Annat var det dock på femti- och på sextitalen.

Då var jag där så ofta att jag ansågs som smått galen.

Var kväll så tog jag cykeln dit för träning eller match

och för mitt inre öra hör jag än idag den klatsch

som bollen for i nätet med så det stod som en strut

och jag tyckte att varje match på tok för fort tog slut.

Med klippningen av fotbollsplanen turades vi om

och det var aldrig, såvitt jag minns, nån utav oss som

försökte slippa från. Att göra det var då tabu.

Såvitt jag hört så är väl knappast sådant tabu nu?

Vi hjälptes även åt jämt då vi spolade den is

som vi spelade hockey på om vintern på det vis

som ishockey då spelades på lite överallt

uti vårt långa land så snart det var tillräckligt kallt

för att det skulle vara nån idé försöka få

upp nån is och gränsen därvidlag gick omkring två

minusgrader om jag så här efteråt minns rätt.

Vi tyckte det var spännande och kul om än ej lätt

att under stjärnklar himmel släpa slangen hit och dit

i vetskap om att det båd´ titt och tätt bara blev skit

med isen eftersom ju vädret kunde växla fort

och att allt jobb vi hjort snart kunde vara som förgjort.

Men oj vad vi var glada varje gång som kylan höll

i sig några dar och ingen snö på Mossbrott föll.

Jag minns ännu hur lyckliga vi var då isen låg

där blank såsom ett bonat golv och vi ingenstans såg

nån enda liten ojämnhet eller att jord och sand

stack upp igenom isen som ju hände allt ibland.

Vattnet till vår is kom ifrån brunnen som då fanns

där klubblokalen nu finns och där vi lite till mans

drack det vatten vi drog upp ur brunnen i en hink.

Att vattnet från och till var fullt av skräp och smaka´ pink

det var det ingen som brydde sig särskilt mycket om

förrän det var en kille från ett gästande lag som

drack i stora klunkar då han plötsligt fick panik

i samma stund som han just svalt ett ruttet ekorrlik.

Och därefter så drack vi alltmer sällan och försiktigt.

Vi tyckte vattnet sedermera aldrig smaka riktigt

som vi innan den dan hade tyckt det hade gjort.

Och om vi ändå drack det drack vi sällan fort

som vi gjort dessförinnan alltsen brunnen varit ny

och vattnet inte börjat smaka ekorre och dy.

Nu finns det inget längre som oss minner om den brunn

vars vatten jag som ung så ofta hade i min mun

och många vinternätter spolat hockeybanan med.

Jag tycker nästan tiden på nåt sätt varit ur led

alltsen vår kära hockeybana blev förvandlad till

parkeringsplats men i mitt minne står ju tiden still

så varje gång jag sedan dess besökt Mossbrott så har

jag tyckt att det är trist att hockeybanan ej finns kvar.

Då drar jag ifrån djupet av min själ en sorgens suck

och minns hur dunket ekade från sargen då en puck

sköts emot densamma och hur hejaropen ljöd

ifrån vår publik som fick oss kämpa med sån glöd

att vi nästan varje match kammade hem poäng

och blev ett alltmer sammansvetsat hockeykompisgäng.

I pauserna på matcherna så skottade vi snö

och framför de små isskraporna var det ofta kö.

För alla ville hjälpas åt med allting där och då

för att så snart som möjligt åter hockey spela få.

Och efter varje match så var det för det mesta dags

att åter spola isen och då jobba vi till max

med den långa vattenslangen som i samlad trupp

vi hjälptes åt att ur den mörka brunnen hiva upp

för att spola isen tills den åter låg där blank

och jag på kortspel i vår paviljong hunnit bli pank.

Ty då vi inte spolade så spelade vi kort.

Det var nog, inom parentes sagt, nåt vi inte bort.

För min del hade jag för kortspel långt mindre talang

än för att på vår is släpa omkring vår långa slang.

Men eftersom vi nogsamt följde spolningsschemat så

hann jag jämt förlora pengar varje kväll ändå.

När Emtungas och Varas lag gick samman för att bli

till Slättens IK innebar det ishockeyns sorti

från Mossbrott och det sörjer faktiskt än i denna dag

vi som en gång spelade i EFEK:s lag.

Mossbrotts hockeybana blev knappt mer än femton år

och ändå minns jag den som om den fanns fram till igår.

Innan jag här inom kort når slutet på min sång

så vill jag sjunga lite om hur hockeyn kom igång.

År nittonhundrafemtiofem så byggdes sargen upp

av fotbolls- och av bandyspelare i samlad trupp.

Att nämna någons namn här skulle inte kännas rätt

ty risken finns att man nån glömmer och det gör man lätt.

Snart så kommer inte heller nån längre ihåg

att det för knappt ett halvsekel sen på vårt Mossbrott låg

en hockeyrink som vintertid var som ett andra hem

för oss som då vara unga men nu har fyllt sextifem

eller ännu mera men likväl kan tycka att

det var såsom igår då vi var iskall vinternatt

slet med vattenslangen för att sedan dan därpå

vi i våra gröna tröjor skulle spela få

mot Vara eller Skara eller kanske GIK.