(Dikten är skriven av Bruno Arvidsson, Emtunga och kan sjungas på originalmelodin till ”Det var en lördagsaften”. Bruno sjöng också sången då Mossbrotts 100-åriga tillvaro firades i IFK Emtungas klubblokal på Mossbrott den 17/10 2010. Bruno har även bifogat de egenhändigt gjorda teckningarna till texten).
Nu för tiden åker jag till Mossbrott alltför sällan.
Det vill av någon anledning jämt komma nåt emellan
var gång jag tänkt besöka där en match eller en fest
men därvidlag så är jag väl som åldringar är mest.
Annat var det dock på femti- och på sextitalen.
Då var jag där så ofta att jag ansågs som smått galen.
Var kväll så tog jag cykeln dit för träning eller match
och för mitt inre öra hör jag än idag den klatsch
som bollen for i nätet med så det stod som en strut
och jag tyckte att varje match på tok för fort tog slut.
Med klippningen av fotbollsplanen turades vi om
och det var aldrig, såvitt jag minns, nån utav oss som
försökte slippa från. Att göra det var då tabu.
Såvitt jag hört så är väl knappast sådant tabu nu?
Vi hjälptes även åt jämt då vi spolade den is
som vi spelade hockey på om vintern på det vis
som ishockey då spelades på lite överallt
uti vårt långa land så snart det var tillräckligt kallt
för att det skulle vara nån idé försöka få
upp nån is och gränsen därvidlag gick omkring två
minusgrader om jag så här efteråt minns rätt.
Vi tyckte det var spännande och kul om än ej lätt
att under stjärnklar himmel släpa slangen hit och dit
i vetskap om att det båd´ titt och tätt bara blev skit
med isen eftersom ju vädret kunde växla fort
och att allt jobb vi hjort snart kunde vara som förgjort.
Men oj vad vi var glada varje gång som kylan höll
i sig några dar och ingen snö på Mossbrott föll.
Jag minns ännu hur lyckliga vi var då isen låg
där blank såsom ett bonat golv och vi ingenstans såg
nån enda liten ojämnhet eller att jord och sand
stack upp igenom isen som ju hände allt ibland.
Vattnet till vår is kom ifrån brunnen som då fanns
där klubblokalen nu finns och där vi lite till mans
drack det vatten vi drog upp ur brunnen i en hink.
Att vattnet från och till var fullt av skräp och smaka´ pink
det var det ingen som brydde sig särskilt mycket om
förrän det var en kille från ett gästande lag som
drack i stora klunkar då han plötsligt fick panik
i samma stund som han just svalt ett ruttet ekorrlik.
Och därefter så drack vi alltmer sällan och försiktigt.
Vi tyckte vattnet sedermera aldrig smaka riktigt
som vi innan den dan hade tyckt det hade gjort.
Och om vi ändå drack det drack vi sällan fort
som vi gjort dessförinnan alltsen brunnen varit ny
och vattnet inte börjat smaka ekorre och dy.
Nu finns det inget längre som oss minner om den brunn
vars vatten jag som ung så ofta hade i min mun
och många vinternätter spolat hockeybanan med.
Jag tycker nästan tiden på nåt sätt varit ur led
alltsen vår kära hockeybana blev förvandlad till
parkeringsplats men i mitt minne står ju tiden still
så varje gång jag sedan dess besökt Mossbrott så har
jag tyckt att det är trist att hockeybanan ej finns kvar.
Då drar jag ifrån djupet av min själ en sorgens suck
och minns hur dunket ekade från sargen då en puck
sköts emot densamma och hur hejaropen ljöd
ifrån vår publik som fick oss kämpa med sån glöd
att vi nästan varje match kammade hem poäng
och blev ett alltmer sammansvetsat hockeykompisgäng.
I pauserna på matcherna så skottade vi snö
och framför de små isskraporna var det ofta kö.
För alla ville hjälpas åt med allting där och då
för att så snart som möjligt åter hockey spela få.
Och efter varje match så var det för det mesta dags
att åter spola isen och då jobba vi till max
med den långa vattenslangen som i samlad trupp
vi hjälptes åt att ur den mörka brunnen hiva upp
för att spola isen tills den åter låg där blank
och jag på kortspel i vår paviljong hunnit bli pank.
Ty då vi inte spolade så spelade vi kort.
Det var nog, inom parentes sagt, nåt vi inte bort.
För min del hade jag för kortspel långt mindre talang
än för att på vår is släpa omkring vår långa slang.
Men eftersom vi nogsamt följde spolningsschemat så
hann jag jämt förlora pengar varje kväll ändå.
När Emtungas och Varas lag gick samman för att bli
till Slättens IK innebar det ishockeyns sorti
från Mossbrott och det sörjer faktiskt än i denna dag
vi som en gång spelade i EFEK:s lag.
Mossbrotts hockeybana blev knappt mer än femton år
och ändå minns jag den som om den fanns fram till igår.
Innan jag här inom kort når slutet på min sång
så vill jag sjunga lite om hur hockeyn kom igång.
År nittonhundrafemtiofem så byggdes sargen upp
av fotbolls- och av bandyspelare i samlad trupp.
Att nämna någons namn här skulle inte kännas rätt
ty risken finns att man nån glömmer och det gör man lätt.
Snart så kommer inte heller nån längre ihåg
att det för knappt ett halvsekel sen på vårt Mossbrott låg
en hockeyrink som vintertid var som ett andra hem
för oss som då vara unga men nu har fyllt sextifem
eller ännu mera men likväl kan tycka att
det var såsom igår då vi var iskall vinternatt
slet med vattenslangen för att sedan dan därpå
vi i våra gröna tröjor skulle spela få
mot Vara eller Skara eller kanske GIK.
