Episoder och Anekdoter

Ryggskottet

Isstadion i Lidköping var ny. Ja, så ny att det runt omkring såg ut som en byggarbetsplats med byssjor uppställda. Byssjorna tjänade även som omklädningsrum åt bandyspelarna. Vara SK:s bandylag skulle möta BK Wiking i en träningsmatch. Knappt hade matchen startat förrän en lampa smällde till och gick sönder. Varas centerhalv befann sig precis under lampan. Han blev så rädd av blixten och smällen att han ryckte till och ramlade omkull på isen. Där blev han liggande orörlig. Kamraterna skyndade till. Diagnos: ryggskott. Starka händer tog tag i invaliden och bar undan honom så att matchen kunde fortsätta. Efter matchen undrade någon plötsligt var den skadade spelaren hade tagit vägen. Hade han möjligtvis forslats till lasarettet? I Varas omklädningsrum fanns han i varje fall inte. Sökning efter skadad spelare inleddes. I den ouppvärmda och kalla grannbyssjan låg det något som uppförde sig konstigt. Av outredd anledning hade den skadade slängts in i den utkylda byssjan. Det visade sig också att han fått med sig sin väska dit. I väskan fanns ”medikament” som temporärt lindrade såväl smärta som kyla. Det var m.a.o. en tämligen onykter invalid som låg på en bänk. Senare på lasarettet ville man knappt ta emot den skadade, eftersom han var onykter och dessutom saknade strumpor. En av medspelarna hade nämligen lånat hans privata strumpor före matchen för att fylla ut skridskorna.

Isstadion blev invigd, ryggskottet så småningom kurerat och strumporna återlämnade.

Berättat av Bruno Arvidsson, Emtunga och nedtecknat av Carl-Owe Johansson

 

Utsläppet

Bandymatcher förr i tiden var emellanåt äventyrliga, när de spelades på naturisar. Ibland inträffade oförutsedda händelser, som att isen brast vid en hörna, eller några andra incidenter.

Håkantorps IS spelade ibland bandymatcher i Lovene i närheten av vägbron. Vid ett tillfälle kom två ynglingar körande på isen – den ene på motorcykel medan den andre färdades på vanlig cykel. I kanten av ån fanns ett avloppsrör, vilket gjorde att isen var svagare i utloppsområdet. Just där kom de båda ynglingarna farande. Motorcyklisten klarade sig över i kraft av sin fart, medan cyklisten brakade rakt igenom isen och försvann ner i det kalla vattnet. Endast en röd toppluva syntes skvalpande i vattnet. Bandyspelarna skyndade dit och med gemensamma krafter lyckades de få upp den olycklige, genomfrusne ynglingen. En av bandyspelarna spände ögon i pojken och skrek: – Steck hem annars dör du! Pojken satte full fart uppför slänten och sprack iväg över markerna. Hans fortsatta öde förmäler tyvärr inte historien.

Berättat av Bruno Arvidsson, Emtunga och nedtecknat av Carl-Owe Johansson

 

Blodbadet på Backavallen, Längjum

Må sammanställaren av dessa rader bli förlåten om han tar sig friheten att referera – ja, snarare kommentera minnesbilder – från den enda fotbollsmatch han sett på Backavallen. Minnesbilderna är en femårings medan fakta har tagits fram långt senare. Vi går tillbaka till Kristi himmelfärdsdagen 1953. Seriefinal i Vara västra reservserie mellan Längjums IS och Skogslunds IF B. ”Det blågula farmarlaget” hade att utkräva revansch för 1-5-nederlaget i Skôr hösten 1952 och startade matchen i rasande tempo, vilket gav en 2-0-ledning i paus. De blågula höll ställningarna, när följande inträffade mitt i andra halvlek: Hemmalagets målvakt rusade ut på ett inlägg, som en motståndare också satsade på. Kollisionen blev kraftig. Målvakten körde en framtand i ena ögonbrynet på motståndaren. Framtanden glappade betänkligt och ögonbrynet sprack. Den ögonbrynskadade hade tidigare en röd tröja. Nu blev han helröd hela han. En taxidroska kördes i på planen för att forsla bort de dock i högsta grad levande offren. Det tappra och segerpiskade ”blågula farmarlaget” vann slagsmålet klart på poäng enligt domarsiffrorna 4-1. För en femåring framstod ”blodbadet” som något av en spännande höjdpunkt – det hände i alla fall nåt! Liknelsen kan göras med när de släppte ut korna på grönbete där hemma; en skock som vilt springer omkring, sparkar bakut och stångar varandra blodiga.

Carl-Owe Johansson

 

Mammas åsikt

Här kommer ett flertal domarhistorier. Den första är förmodligen välbekant i någon variant – en s.k. vandringshistoria, medan de andra torde vara ganska unika och svåra att efterlikna.

Det kvittar egentligen vart man kommer i Västergötland så berättas samma domarhistoria. I Tidaholm är det givetvis Erik Fredriksson som är domaren, i Vänersborg Lars Sjöling, i Lidköping Alf ”Mac” Håkansson. Någon speciell västgötahistoria är det dock knappast inte, då även skånska domare omnämns i sammanhanget och även den frodige f.d. landslagsmålvakten i bandy, Bosse Nilsson från Skutskär. Förmodligen berättas samma historia lite varstans i Sverige.

Hur lyder då historien? Centralgestalten i episoden är Östers IF:s lagkapten Tommy Svensson (vars pappa Stig var lagledare). Efter halvtidspaus söker Tommy upp domaren och påpekar att Östers IF borde haft en straffspark. – ”Det tyckte pappa också”, förstärkte Tommy sitt argument. –”Jaha, och vad tyckte mamma, då?”, svarade den aktuella domaren.

Nu är frågan: vilken domare var egentligen upphov till historien? Frågan gick brevledes till Tommy Svensson, som i sitt svar konstaterade att den helt enkelt var konstruerad. Det fanns ingen som helst sanning bakom episoden. Ett annat alternativ: Tommy var så utled på att höra samma historia gång på gång, att han helt enkelt dementerade den. Hur som helst: tänk så många straffsparkar Östers IF gått miste om genom historien!

Carl-Owe Johansson

 

Den spelande domaren

Om ovanstående domarhistoria utspelat sig på elitnivå – och med inte helt klargjord sanningshalt – så inträffade nästa på lägsta möjliga nivå i seriesystemet. Däremot är den i all sin otrolighet alldeles sann.

Främmestads IK C tog emot gästande Vara SK C hösten 1993. Att ställa upp med C-lag i seriespel är inte alltid så lätt för småföreningar. Det gäller att ha tillgång till ganska brett spelarmaterial. Så var emellertid oftast inte fallet i Främmestad. Problem uppstod emellanåt att få fullt C-lag.

Till Varamatchen kom visserligen 11 man, men däremot ingen domare. I Främmestad fanns dock en gammal A-lagsspelare med domarkort, som med kort varsel tillkallades. Ställningen i halvtidspaus var 5-0 till Vara SK. Resultatet berodde delvis på att hemmalaget fått två spelare skadade och tvingades avsluta halvleken med nio man. I halvtidspausen kom domaren in i Varas omklädningsrum och undrade om inte Varas lagledare istället kunde överta domarrollen (han hade domarkort), så att ”första halvleksdomaren” kunde förstärka sitt FIK som spelare i andra halvlek? Varas lagledare gick med på förslaget och fick låna domardräkten. Han hade emellertid druckit för mycket i halvtidspausen, så att han efter en stund på planen nödgades uppsöka toaletten. Under tiden pågick matchen utan domare. Kanske fortsatte ”första halvleksdomaren” att döma även som spelare under tiden som ”andra halvleksdomaren/lagledaren” uträttade sina behov?  I varje fall hade ”FIK-domaren” enbart gymnastikskor på sig och blev vid ett tillfälle så illa stämplad att han höll på att avbryta matchen.

Matchen slutfördes utan några vidare incidenter. Att Vara SK vann med 13-1 var dock betydligt mindre uppseendeväckande än domarteamet.

Carl-Owe Johansson

 

Domardebuten

All vår början bliver svår. Många etablerade fotbollsdomare har deklarerat att deras första match har hållit på att bli deras både första och sista match som domare. Ibland har tillfälligheter gjort att deras karriär har fortsatt och tagit fart.

En meriterad Varadomare gjorde sin debut på Ribbingsvallen i Naum en söndag förmiddag med match mellan hemmalaget NSK:s B-lag och Stora Levene IK:s bilaga. Uppladdningen inför debutmatchen – med ett besök på Hedalunds festplats i Larv kvällen innan – var kanske inte den bästa. För att få fram ett årtal på händelsen får vi söka mellan åren 1943 och 1967. Under den tidsperioden existerade Hedalund som festplats. Man kan med säkerhet notera 60-talet som preciserat decennium. Under matchens gång inträffade det som emellanåt kunde hända – bollen sprack. På den tiden var det inte som numera att bara sparka fram en ny boll. Efter mycket letande lyckades man hitta ytterligare en, om än skamfilad, boll. En Levenespelare frågade domaren vad som nu skulle hända. – Uppkast, svarade domaren med pondus. Han hade läst på regelboken ordentligt och hade dessutom en gedigen bakgrund som aktiv spelare. – Uppkast, härmade Levenespelaren. Det gjorde du ju på Hedalund i går kväll!

Carl-Owe Johansson

 

Fyra liter brännvin – eller sockervattnet som gjorde susen

Något brännvin fanns givetvis inte med vid ovanstående bankett. Däremot har brännvinsflaskor en central plats i denna historia, som även den härrör sig på ”Marknivå”. Vi stannar kvar i Mark och förflyttar oss till Skene. Denna episod utspelade sig i början av 50-talet och vi låter ”Varas bästa vänsterinner”, Per-Olof ”Ola” Carlsson, som då deltog i Vara SK:s lag, berätta (episoden är hämtad ur ”En återblick … Vara Sportklubb 70 år 1926 -1996”): – En gång när vi var i Skene och spelade så låg vi i halvtidspausen utanför omklädningsrummet och flåsade. Det hade gått dåligt och vi låg under. Då kom en äldre man fram och hälsade och sa: ’ Det går inget vidare för er men för några år sen var ett Varalag här. De låg också under i halvtid, men i pausen drack de ur fyra liter brännvin och sen vann de matchen. Sicka pojkar det fanns i Vara på den tiden.’

Påpekas bör att Karin Siesing i Vara hade blandat till sockervatten i fyra litrar brännvinsflaskor och skickat med laget till Skene.

Carl-Owe Johansson

 

Straffsparken – dubbla misstagen

1963 gjorde Helås IF ett tillfälligt besök i Varaserien i Div. VII. Två år tidigare hade man hängt med i toppen av sexan. Som sagt blev det bara en sporadisk visit i sjuan denna gång. Vid en match mot Larvs FK råkade därvarande vänsterback ta fel på linje. När bollen passerat genom straffområdet, tog han upp bollen med hand i tron att det var sidolinjen som bollen passerat. Hur reagerade då domaren? Jo, han dömde straff, trots att bollen alltså befann sig utanför straffområdet! Straffsparken sattes stenhårt i mål och Helås IF vann matchen. Helås IF vann serien klart med sex poäng före just Larvs FK! De dubbla misstagen, såväl backens som domarens, hade således ingen absolut påverkan för seriens utgång.

Carl-Owe Johansson

 

Domarmatchen i Svaneholm

Denna episod härrör sig från någon gång under 70-talet. Vara Fotbollsdomarklubb hade fått inbjudan från sina kollegor i Mark om att spela en fotbollsmatch domare emellan. Platsen var Svaneholms idrottsplats en vardagskväll. Strax efter matchstart dök en granne till fotbollsplanen upp och undrade vad det var för ett förfärligt oväsen. Varas linjedomare upplyste honom om att det bara var en vänskapsmatch mellan två domarklubbar. Vanligtvis vill ju en domare ha tyst på plan, men om man släpper ut 23 domare samtidigt, så vill ju alla ikläda sig rollen som den bestämmande. Kontentan blir då naturligtvis en massa tjat vid varje situation och oändligt mycket mera diskussioner och mera högljuddhet än vid en ”normal” fotbollsmatch. Matchen slutade emellertid oavgjord, varför straffsparkavgörande fick fälla utslaget. Säga vad man vill om spelarnas individuella skicklighet, men skjuta straffsparkar kunde dom! Vid ställningen 11-11 höll Varadomarna en intern konferens. Mörkret började falla, kvällen började bli sen, man hade 10 mil hem. Jobbet väntade dagen efter och – inte minst – en bankett efter matchen. Man kom överens om att flott skänka hemmadomarna segern genom att näste straffläggare skulle skjuta utanför. Så skedde också och en gemensam bankett med kaffe och smörgås i allmän förbrödring domarkollegor emellan väntade. Varalagets målvakt råkade hamna vid samma bord som en motspelare han hade haft närkamper med under matchen. Tydligen hade det varit tuffa tag dem emellan. – Du ble änna litte pöcken på mäk, sa målvakten till sin motståndare. – Va säger han?, frågade den tilltalade Varas linjeman, som fick agera tolk. – Jo, han säger att du blev lite irriterad på honom under matchen. – Nä, det blev jag väl inte, svarade Markdomaren. – Jo, dä ble du vesst, dä, replikerade målvakten. – Nä, det blev jag inte alls. – Vesst va du pöcken. – Nädå, inte alls. – Jo, vesst va du dä. Markdomaren förnekade kategoriskt att han skulle ha varit irriterad på målvakten under matchen, men hade allt svårare att dölja sin irritation över pågående tjat om det hela. Ingen ville ge sig. Innan situationen blev pinsam fick Varas linjedomare gå emellan och utdela var sitt symboliskt gult kort. Så kan det gå när en samling domare möts!

 

Anekdoter från Jungs BK

En vårvinterdag spelad Jungs BK mot Gillstad på deras bana, efter ca. en kvarts spel tilldömdes Gillstad en hörna, samma reglerna nu som då fick vi Jungspelare rada upp oss på mållinjen. Snart hördes ett brak isen brast under oss, där stod vi i upp till knäna i vatten, målburen låg i vattnet. Domare bröt inte matchen, planen kortades av ca.15 m. Det blev ju trångt och svårspelad men matchen färdigspelades.

En spelare Siesing hade alltid god plats i omklädningsrummen, han hade för vana att inte tvätta idrottskläderna mellan matcher och träning, utan de fick ligga kvar i trunken till nästa match, när han öppna trunken och tog fram idrottskläderna vid nästa match då spred sig en ganska frän odör, därför ville inge sitta i närheten av honom i omklädningsrummen.

Vid en match mot Tun på vår hemmaplan, Åsaplan, drog en tromb fram mitt över planen, spelare, publik, målburar, sarg, spelar och en massa bråte som tromben fört med sig virvlade runt i luften. Tack och lov skadades ingen, matchen återupptogs efter upprensning och snöröjning av planen. En som inte ville fortsätta matchen var Tuns målvakt, han hade tydligen fått en mindre luftfärd med hjälp av tromben.

Vi hade en match mot Värsås utanför Skövde, domaren som var uttagen till matchen, var en Varadomare ”Skotten” han ringde upp en av våra spelare, Sten-Olof och frågade om vi kunde samåka till matchen, vi skulle ändå samma väg. Sten-Olof som var en hyvens kille sa att det var ok att samåka med oss spelare. Restiden till matchen var ca. 45 min. så det fanns tid till konversation i bilen. Någon i bilen sa till domaren på skämt, för varje straff du tilldömer oss får du 100 kr. Vi fick några horribla straffar oss tilldömda. När vi satte oss i bilarna för hemfärd efter matchen frågade domaren om han kunde få ut sin ersättning för strafftilldömningen.

Vi hade en egen bandyplan Åsaplan som inte var lättspolad, den var ojämn, lutade så vatten rann bort. Vid ett tillfälle spolade Kent och jag, mycket vatten rann bort där man under sommarmånaderna tagit ut sand. Kent kom med en ljus ide vi tar lite sand och gör en invallning med sand som man tagit ut delar av under sommarmånaderna, men ett problem fanns, djup tjäle i sandväggen. Men vi kom på att det fanns en man i Jung med sprängarerfarenhet, sagt och gjort vi kontaktade honom han kom med ett par dynamitgubbar, med ett järnspett gjorde han ett meterdjupt hål i sandväggen, stoppade i dynamiten och tände på, vi stack därifrån. Men mannen med sprängarerfarenhet halkade på en isfläck och blev liggande bara något fåtal meter från spränghålet, hans kroppshydda var av modellen större och kunde inte ta sig upp för egen maskin. Vad gör vi med gubben sa Kent!! Vi hinner inte göra något sa jag och precis då small det. Gubben klar sig men han hade sand överallt på sig.

Vi spela en match det var också mot Tun borta på Vänern utanför Såtenäs det var full storm någon sarg kunde ej läggas ut den blåste bort, målburarna var på väg bort vid några tillfällen, men med hjälp av några 5 tums spik stod de hjälpligt kvar. I slutet av matchen fanns det inte många bollar kvar, de hade blåst över till andra sidan av Vänern.

Vid en seriematch mot Hällekis där vi vann trots att vi endast hade tränat lite landbandy och Hällekis hade varit utomlands och tränat och kände sig ganska självsäkra på seger, men vi lyckades ta hem segern. I slutet av matchen inträffade en episod som får tillskriva deras frustration att förlora. Episoden utspelades enligt följande: En långboll från Jungförsvaret upp mot deras mittförsvar där deras försvarare missade att ta bollen på tennis, bollen damp ner strax utanför deras straffområde där snabbe Börje Lund fiskade upp bollen, samtidigt som deras målvakt rusade ut ur målet, så Börja gjorde en elegant dragning förbi målvakten och fortsatt med bollen in i målburen. När Börje lagt bollen tillrätta i målet och var på väg ut på planen igen mötte han motståndarens målvakt, vad han sa eller gjorde vet jag inte men målvakten drog iväg en rejäl spottloska mot Börje, men som tur var hamnade det mesta loskan i målvaktens skyddsmask.

Vid en match mot Hemsjö spelades matchen på en sjö utanför Alingsås. När vi kom fram till matchplan hade en vinterfiskare borrat hål mitt på planen, han var inte lättflyttad. Varför spela bandy när man kan fiska!!

En match spelades en Julaftonsförmiddag på ”sjö” som bidats på en åker efter ett intensivt höstregn utanför Bredöl, var det Bredöl vi mötte??

En match spelades mot Mullsjö och då åkte vi buss till matchen, (Ekdéns buss) men bussen var inte av det modernare slaget. Det var precis att han klarade av backarna på andra sidan Falköping, så vi kom något sent till matchen.

Finns säkert många fler roliga händelser, minnet är bra men kort.

 Janne Larm

 

Idrottslig lust och kval

Vad vore idrotten om ordet ”poäng” enbart gäller de som tas vid seger eller oavgjorda matcher eller de poäng som summeras i serietabeller efter säsongens slut? Ordet ”poäng” innesluter givetvis också alla festliga kommentarer, situationer som uppstått på och omkring en idrottsplats, ja, hela den idrottsliga atmosfären sammanfattat i ett enda ord: idrottsanekdoter. Idrottshistorien vore bra tom utan anekdoter!

Den äldsta nedtecknade idrottsanekdoten från Vara presenterades i jubileumsnumret  2007, men förtjänar att i korthet återges, eftersom den utspelade sig för just 100 år sedan. – ”Du kan se efter lite så springer jag hem och får lite kaffe”, sa den ene Varabacken till den andre mitt under pågående match. Efter en kvart var han tillbaka. Det konstaterades att inget hade hänt under tiden han varit borta.

Många anekdoter kan svårligen återges med rättvisa – de kan enbart upplevas i natura i det ögonblick de utspelas. Hur skall man t.ex. med känsla beskriva när ”Skale”, målvakt i Larvs FK:s B-lag, höll på att göra självmål på sin egna utspark? Nåväl, ungefär så här gick det till: ”Skale” kastade upp bollen i luften och sparkade till. Vanligtvis var hans utsparkar tämligen  skeva. Nu fick han emellertid underskruv på bollen, som gick rakt upp i luften och for i en båge bakåt det egna målet. ”Skale” rusade tillbaka och fångade bollen på uppstuds, varefter han tog det säkra före det osäkra och kastade ut bollen!

Historien ”När ridån gick ner” är inte heller så lätt att beskriva, men försöka duger. För teaterförfattaren och skådespelaren Anders Nilsson i Kvänum har ridån gått ner många gånger. Som motionär i såväl riksdagen som på cykel (hur många andra pensionärsmotionärer utöver denne moderne ”Stål-farfar” med ansat skägg har månne korsat den amerikanska kontinenten på cykel?) har mångsysslaren Anders varit flitig (begreppet ”varit ute och cyklat” bör inte användas här). Som bordtennisspelare blev Anders, liksom vinet, bättre ju äldre han blev. Han aviga spelstil firade ofta triumfer. Men så hände det sig, i Larvs bygdegård någon gång i slutet av 60-talet, att Anders i stället för att träffa bollen råkade trassla in sin racket i en gardin. Hela gardinuppsättningen med stång och allt ramlade ner och lade sig som en slöja över Anders. Då räckte inte det annars rika ordförrådet till. Om Anders själv blev ”avslöjad” eller om han fick hjälp därmed förtäljer inte historien.

”Än så länge tar jag däk allt, gôsse”, sa Rudolf Svenssons far och slängde omkull sonen, när Rudolf 1928 kom hem till Slädene för att visa upp sin guldmedalj i tungviktsbrottning från OS i Amsterdam.

Carl-Owe Johansson