Varadomare i 121 år

Klas Karlsson, Åke Hansson, Bertil Svanebring, Roland Strandberg och deras fotbollsdomarkollegor på Varaslätten hade otroligt roligt på den tiden de varje måndag sågs på Lillys café för att dryfta den gångna helgens matcher. Det framkom då de härförleden möttes för att så smått fira att det nu är ett drygt halvt sekel sedan de började träffas i caféet som ägdes av Bertils syster Lilly och fanns i samma fastighet som Vara tryckeri på Korsgatan i Vara.

Hjärtliga skämt och skratt avlöste varandra då de mindes episoder från sina  sammanlagt 121 fotbollsdomarår. Vara domarklubb bildades 1954 och 1955 började domarna träffas i caféet om måndagskvällarna.
– Vi var drygt 20 varje gång, berättar Klas på samma blekingska som han talade då han för ett halvsekel sedan kom till Vara för att bland annat bli Nya Lidköpingstidningens lokalredaktör och fotbollsdomare. Samt, tillsammans med Bertil, ansvara för matchfördelningen domarna emellan.

Klas började döma fotboll i Blekinge 1943 och slutade först 1985.
– Klas har gått på fotbollsplaner i 42 år, påpekade spjuvern Åke som själv dömde från 1957 till 1990. Pojkfotboll dock ytterligare några år.

Bertil dömde seriefotboll mellan 1950 och 1990 och sedan korpmatcher i åtta.
– Minns du Klas, när Gilbert Lewerin i Skogslunds IF ringde och bad oss ”skecka en nöckter domare näste sônda”?
– Jajamen. En annan gång protesterade han så vilt mot ett domslut att domaren hotade med att be honom avlägsna sig från idrottsplatsen. Och fick till svar:
– ”Dä kan du ´nte fôr den legger på mi mark”!

Klas var själv inte sen att visa ut regelbrytare. Bland annat i Essunga under en match han blåst igång trots att Essunga inte hade fullt lag.
– Men plötsligt hade Essunga tolv spelare och då visade jag ut den som kommit sist in, skrattar Klas som hävdar att han var först i Sverige med att varna alla spelare i ett lag samtidigt.
– Det var en juniormatch i Helås. Några var oförskämda och jag varnade hela laget. Sedermera tillkom också en regel enligt vilken man kunde göra så.

– Minns ni hur fokuserad Sven Simonsson alltid var på regeltolkningar och alltid noga gick igenom sin senaste match?
– Jajamen. Och tänk när Gunnar Andréasson från Gendalen skulle döma Assyriska från Trollhättan i Flakeberg. Gunnar beredde sig på det värsta att han till och med tog särskilt avsked av sin katt när han åkte hemifrån. Katten hette Bröderna Månsson, om jag minns rätt, berättar Bertil innan han avslöjar varför Åke Hansson blev domare.
– Åke var en gång en av de fränaste yttrar de haft i Vedums AIS och var gång jag blåste av och bad honom skärpa sig bockade han alltid artigt och sade ”Ja, ja. Tack så mycket”. Men fortsatte sedan spela lika ojuste som förut. Ända tills han en dag bads sluta spela och börja döma istället. Att Åke följde den maningen är vi många som är väldigt tacksamma för, konstaterar Bertil, som själv år 1950 lät sig övertalas att börja döma av Vara SK:s ledarlegendar Eric Siesing.

Med sina ynka sex domarår är 71-årige Roland Strandberg i alla avseenden minsting i sällskapet, men har i alla fall fått vara med om att blåsa av spelet för att spelarna skulle få chansen att titta på det sista förbipasserande ångloket. Det var i Kvänum på den gamla planen.

Klas, som liksom Åke är född 1920, året före Bertil, minns en match i Larv han själv dömde med Bertil och Åke som linjedomare.
– Gästande laget var danskt och när vi tre gick ut på planen hördes en dansk röst säga att det nog var världens störste domare och hans söner, skrattar Klas.

Bland de många kollegor de minns med största värme från 1950- eller 60-talen kan nämnas Åke ”Skôtten” Arnstedt, Börje Ahlström, Sture Persson, Gunnar Svahn, Nils och Hans Almén, Gunnar Valtersson, Karl-Erik och Björn Kjällgren, Gunnar Andréasson, Bert Jansson, Åke Eriksson, Sven Simonsson, Rune ”Skale” Jonsson, Sven-Erik Lundgren, Bertil Jonsson, samt Erik Johansson, Nossebro och Erik ”Epa” Johansson, Längjum. Med flera ..

Bruno Arvidsson

 

 

I huset bakom oss hade vi verkligen kul om måndagskvällarna på 1950- och 1960-talen då Lillys café fanns där, minns Roland Strandberg, Bertil Svanebring, Åke Hansson och Klas Karlsson.

 

Teckning: Bruno Arvidsson

– ”Det är nog världens störste domare och hans söner”, hördes en dansk röst säga när Klas, flankerad av Åke och Bertil, sprang in på plan i Larv där det gästande laget den gängen kom från Danmark.

 

Från Westgötarnas Idrottshistoria nr 3-2006