Det finns – och har funnits – många föreningar som sysslat med idrott i Varaområdet. Många finns kvar och är livaktiga än idag, men många har slagit sig samman med närliggande större klubbar, medan andra helt enkelt upphört.
Anledningen har i nästan samtliga fall varit att ungdomarna efter sin utbildning flyttat till större orter där bättre arbetsmöjligheter funnits. Undantag finns dock och då är det glädjande nog ungdomar som lyckats så bra i sin idrott att de plockats upp av föreningar i de högre serierna. Ett har dock både nuvarande och tidigare föreningar gemensamt. De har minnen, roliga episoder, som plockas fram vid sammankomster och jubileer.
I Vara köping hade funnits Vara IF och Vara G.O.IF, men de hade somnat in och det gillade tydligen inte ”Garvarns Axel”, skohandlare Axel Svensson, för han lät kungöra att nu samlas vi ungdomar på Ordenshuset. På den utsatta kvällen den 20 december 1926 kom det åtskilliga ungdomar. Axel Svensson välkomnade, ledde mötet och klubbade för att Vara SK var bildat. Ur fickan plockade han fram utskrivna stadgar och klubbade för dess godkännande. Så kan det tydligen gå till när en stark man ställer sig i ledningar.
Nu är SK snart 80 år och troligen finns ingen av de ynglingar kvar som smittades av ”Garvarns” entusiasm. Men visst minns Varaborna ännu ”Garvarns Axel”, ”Buss-Lasse”, ”Mojen”, ”Flabban”, Ernst hos Assbecks, frisörmästare Siesing och sonen Eric, Josef Levin, Hakon Grauers, Harald Edlund och många, många fler som man måste veta smeknamnet på för det var det som användes i idrottssammanhang.
Det blåste alltid hårt på Torsvallen, men det skulle ”Mojen” och ”Buss-Lasse” sätta stopp för. De grävde och planterade träd runt området. De hade dock inte tänkt på att en annan Varabo hade sina kor på bete intill, så snart var de saftiga trädkronorna borta men korna feta och präktiga.
Klubben hade en skuld till kommunen, men kopparslagaremästare Axel Band höll ett sådant brandtal om idrottens fostrande, att kommunfullmäktige avskrev skulden. För att bygga ett omklädningsrum på Torsvallen behövdes 700 kr. som dock inte fanns. ”Mojen” knallade då upp till läskedrycksfabrikör Otto Paulsson på Nordpolens Bryggeri och undrade om ”farbror” kunde låna ut den summan. Det kunde och gjorde Paulsson, men på villkor att det på matcherna endast serverades läskedrycker från hans fabrik.
Många i Vara minns Eric Siesing som stor ledare i fotboll och bandy, men det är väl få som minns honom som sprinter. Han var faktiskt bra på 100 meter och vann den sträckan på ett Skaraborgsmästerskap. ”Buss-Lasse” övertalade honom att ställa upp på 400 meter också. Efter 300 meter så ledde Eric med 40 meter före de andra som var länets bästa. Mer än 300 meter blev det dock inte för den gode Eric, för där hängde han över sidoräcket, fullständigt utmattad, och kom aldrig till målet. ”Buss-Lasse” var med på mycket – till och med brottning, men det blev en kort historia. Han brottades mot en konditor Gustav Gustavsson, också han från Vara, och de gjorde uppvisningar. Det hela tog dock slut vid en träning, när ”Buss-Lasse” med ett nacksving slängde Gustav så hårt i mattan att denne bröt ett nyckelben – och därmed var det slut med brottningen i Vara.
Allt har verkligen provats i Vara och inte minst allmän idrott. Med stolthet minns ännu äldre Varabor att Vara SK besegrade IK Gauthiod i en klubbmatch med poängen 54 – 42. Eric Siesing sprang då 200 meter på goda 23, 5 sek. och Sigurd Larsson, redaktör på SkLT, hoppade 6, 08 i längd, ett rekord som stod sig i fem år.
Friidrotten stod högt i kurs på Varaslätten under 15 års tid och om alla erövringar som gjordes på mästerskap och i klubbtävlingar skulle kunna skrivas en bok, men minnen från den tiden får vi kanske anledning att återkomma till.
Klas Karlsson
Från Westgötarnas Idrottshistoria nr 3-2006