Varaartisterna Bertil Svanebring & Börje Brelids historia

Vid årsmötet för Westgöta IHS i Vara uppträdde två fullfjädrade artister, de båda gamla revyrävarna Börje Brelid och Bertil Svanebring. Tyvärr medgav inte deras utsatta tid till några större utsvävningar – tvärtom hamnade de i tidsnöd. Därför kommer de i detta sammanhang i stället att släppas i full frihet. Problemet ligger snarast i att hålla deras presentationer inom de idrottsliga ramarna. Det får bli en blandad kompott av idrottsrevy.

1944 framförde den unge Bertil Swenson revymakare Karl-Erik Borgs ”Hôl i vägga” i revyn ”Vi flyger”. 66 år senare sjöng samme person samma melodi vid WIS-årsmötet. Då hade ”Hôl i vägga” sedan många år varit ”nationalsång”, ja, åtminstone dokumenterad i Västgöta nations tidning, ”Västgöta Correspången”, utgiven vid Uppsala universitet. Skillnaden mellan gångerna var egentligen bara efternamnen. 1947 års revy ”Ta dej till Vara …” blev den sista Vararevy som Bertil Svanebring (ja, han bytte efternamn under revykarriären) deltog i. Familj och arbete skulle vara nog. Jo, pyttsan! Hans efterträdare i 1948 års Vararevy ”Slättens nyheter” hette förresten Börje Andersson. Sedermera bytte han efternamn till Brelid. Detta skall alltså handla om två revyartister, som båda bytte efternamn och efterträdde varandra. Frågan är given: när möttes de? Vi får anledning till att återkomma i frågan.

1951 inledde Bertil Svanebring en ny karriär – fotbollsdomarens. Att döma en match i Arentorp gick väl an. Att resa till Långared för att döma tog däremot en hel dag. Var det verkligen värt att som domaraspirant offra en hel dag för 12:- i dagtraktamente och arvode? Bertil tyckte tydligen det, för efter prövoåret som aspirant blev det en domarresa i 50 år och över 2 000 matcher!

Som högst dömde Bertil Svanebring i Div. III, men som linjeman blev det ett antal Div. II-matcher och en allsvensk match. Bertil minns Boråsderbyt mellan IF Elfsborg och Norrby IF i Div. II den 11 maj 1958 med en rysning, där uttrycket ”gick linjeman” knappast var relevant. Bertil fick nämligen skrämselhicka redan när laguppställningarna lästes upp och namnet Lasse Råberg nämndes. IF Elfsborgs högerytter var förmodligen Sveriges snabbaste fotbollsspelare. Där gällde det för linjemännen att hänga med! Ja, Bertil erkänner i efterhand att han nödgades tjuvstarta, även om det inte var tillåtet. Vid sin enda allsvenska match som matchfunktionär gällde ej heller där uttrycket ”gick linjeman”. Det var match mellan IFK Göteborg och Hammarby IF söndagen den 16 oktober 1960 på Nya Ullevi. Planen var slipprig och vid en tvärvändning råkade linjedomare Svanebring halka omkull. Samtidigt for bollen ut över sidolinjen. Bertil gjorde dock sin plikt och i sittande ställning vinkade han febrilt för inkast. Då hördes en röst från läktaren: – ”Titta på den – han setter å veftar”!

Ja, det finns många episoder att berätta, men den match som Bertil Svanebring nämner som sitt mest ärofyllda uppdrag att få döma, utspelades på Mossbrott i Önum onsdagen den 25 september 1974. TV-laget skulle möta MFF – d.v.s. inte Malmö FF, som man vanligen i fotbollssammanhang brukar förknippa förkortningen med – utan Malmgrens FF från Naum.

Det var nämligen fråga om ett fotbollslag bestående av tio bröder samt en son till en av bröderna. Lagledare var fader August. Med som biträdande sjuksköterska och massör på lagledarbänken satt syster Vivi. Efter moderns bortgång i cancer 1972, endast 56 år gammal, beslöt sig syskonen för att bl.a. hålla ihop skaran genom att bilda ett fotbollslag. Dessutom fann man det angeläget att samla in pengar till cancerfonden. Genom att spela uppvisningsmatcher i fotboll mot lämpliga motståndare, där behållningen gick till cancerfonden, lyckades man uppnå dubbla syften. Innan matchen mot TV-laget på Mossbrott hade bröderna Malmgren spelat 17 matcher och på dessa spelat in cirka 7 000 kronor till cancerfonden.

Mot sig hade MFF ett namnkunnigt kändislag, som under 14 år spelat ihop närmare tre miljoner kronor till välgörande ändamål och under 1974 spelat tiotalet matcher. Skulle MFF ha någon chans mot ”Il professore” Gunnar Gren, tillika f.d. fotbollsproffset Ardy Strüver, pingisvärldsmästaren (dubbel) Hasse Alsér, ishockeyvärldsmästaren Rolle ”Honom” Stoltz och andra från idrotts- och nöjesvärlden meriterade TV-stjärnor med Bengt Bedrup som spelande lagledare och speaker i spetsen?

Inför kvällsmatchen fanns ett problem. Elbelysningen på Mossbrott var monterad på träningsplanen och matchen skulle spelas på A-planen. De arrangerande Lionsklubbarna i Kvänum, Nossebro, Vara och Vedum stod inför ett stort problem. En hel förmiddag satt Sven-Eric ”Bullen” Siesing i telefon för att få tag på en ledig skylift, som skulle flytta belysningen. Till slut lyckades han och det hela ordnade sig. Ändå blev matchen försenad en halvtimma. En enorm bilkö hade uppstått på flera kilometer. I den kön befanns sig de båda utsedda linjemännen, Björn Kjällgren och Sven-Erik Lundgren. I väntan på matchstart spelade Göta Lejons 40-manna ungdomsorkester från Göteborg. De spelade även i halvtidspausen.

Matchen kom så småningom igång med en helt ny boll. Största problemet för domare Svanebring var när TV-lagets reserver, Ardy Strüver och Lasse Åberg, hoppade in. De kom alltid in samtidigt och då uppstod situationer som ställde stora krav på observation för domaren. Hur matchen slutade? Vid full tid var ställningen 2-2. Efterföljande straffläggning gav slutresultatet 5-5. Alla var dock vinnare.

Största vinsten gick emellertid till cancerfonden. Drygt 3 200 åskådare betalade 10:- i entré, trots en gråkall kväll!  Vid den efterföljande dansen på Mossbrott – där två orkestrar spelade nonstop – gick även där hela behållningen till cancerfonden. Så mycket folk vid en fotbollsmatch på Mossbrott kommer det aldrig mer att bli! Publikrekordet för Mossbrott får dock anses som delat: Vid Bill Haleys besök 1968 nåddes motsvarande publiksiffra.

Så några ord om Bertil Svanebrings ledaruppdrag i övrigt. 1954 var Bertil med och bildade Vara Domarklubb, som hade sitt säte på Lillys kafé. Lilly var f.ö.syster till Bertil. I samma hus låg Vara-Tryckeriet, där Bertil jobbade i hela sitt yrkesverksamma liv som typograf. Tryckeriet hade f.ö. specialiserat sig på idrottstrycksaker.

10 år senare, alltså 1964, initierade Bertil Svanebring tillsammans med Bengt Andersson Varaslättens Fotbollallians, som bildades i syfte att samla in pengar till en fond för skadade spelare. Där drog Bertil ett oerhört tungt lass som dess förste ordförande under 10 år. Under de åren anordnades c:a 25 arrangemang (utomhus), som drog in stora summor till skadefonden. Numera är en årlig inomhusturnering det enda arrangemanget.

Ja, så var Bertil ordförande i Vara Sportklubb i sju år, med i brandmannaklubbens styrelse i c:a 20 år, auktionsropare i olika sammanhang ännu längre, med i Västergötlands domarklubb, Västergötlands domarklubbs veteraner o.s.v.

Mitt i allt detta skulle Bertil Svanebring alltså också döma fotboll. Vid ett domaruppdrag i Falköping hade det kört ihop sig. Bertil ringde till sin kollega, Åke Hansson i Vedum, och undrade om inte han kunde ta det uppdraget. Hansson ställde givetvis upp. Dagarna efter ringde Åke och undrade om Bertil hade läst Falköpings Tidning. Bertil skaffade måndagsutgåvan och läste om den match som kollegan Hansson dömt. Slutklämmen löd: ”Mycket svag domare var Bertil Svanebring, Vara”.

Givetvis har Bertil Svanebring även fått många uppskattningar genom åren. Ett dylikt var när han som förste domare fick motta ”Allan Welanderspriset” från juryn i Varaortens ungdomsallians. Det årliga priset tilldelades tidigare en ungdomsledare i ordets vanliga bemärkelse. Juryn motiverade dock att Bertil Svanebring under många år dömt ungdomsmatcher och därmed också fostrat ungdomarna och att han under många år fungerat som ledare.

Vid Varaslättens Fotbollallians 40-årsjubileum 2004 hade Vara IHS anordnat en utställning, som givetvis dess förste ordförande, Bertil Svanebring, invigde med en kraftig domarsignal. Samma skedde vid VIF:s 100-årsjubileum 2008, som Vara IHS hyllade genom utställningen ”Sport på slätta under 100 år”. Även där kom en skärande domarsignal från Bertil Svanebrings domarpipa. Dock fick han dela med sig invigningsceremonin med sin i Vararevyn efterträdare, Börje Andersson-Brelid.

Börje Brelids liv kom också att präglas av kombinationen fotboll och revy. 1943 blev han i egenskap av Börje Andersson Varas Barnens dagsprins och i likhet med de flesta revyamatörerna i Vara växte han upp i Ungdomslogen ”Vårblommans” drivhus. 1948 debuterade han i Vararevyn ”Slättens nyheter”. Med på revyscenen fanns även den skönsjungande Per-Olof Carlsson, mera känd som ”Ola”. Ola medverkade samtidigt som vänsterinner i Vara SK:s skickliga fotbollslag, som tagit sig ända upp till Västsvenskan. I samma seriegrupp deltog enbart Göteborgslag. Så småningom fick även Börje visa sina fotbollstalanger sida vid sida med Ola i Västsvenskan. Börje deltog bl.a. mot Häckens BK, där sedermera mästartränaren Sven-Agne Larsson hörde till de stora profilerna. Nåväl, det skall erkännas att Västsvenskan egentligen var något för stort för unge Börje – och så småningom även för Vara SK. Det blev tre minnesvärda säsonger i det fina Göteborgssällskapet. I fortsättningen – under 50-talet – fick Vara SK, med Börje Brelid som teknisk och kämpastark högerinner, nöja sig med att utkämpa hårda duster med grannlaget IFK Emtunga i stället. Det gick inte heller av för hackor och var riktiga publikdragare.

Så småningom gick Börje Brelid fotbollsträningsutbildning. Alla stegen. Slutkursen var förlagd till Halmstad. Ledare för kursen var samme Sven-Agne Larsson, som Börje indirekt spelat mot i Häckens BK. Med på kursen fanns deltagare från hela fotbollsskalan – från Allsvenskan ner till Börje Brelid i Div. VII. Bl.a. var IFK Göteborgs ”Bebben” Johansson med. Visserligen kände sig Börje väldigt liten i sammanhanget (då avses inte den fysiska storleken), men han var väl förberedd. För ”större” deltagare var nog det hela mest en formalitet, men för Börje var det hur stort som helst. – ”Börje, vi spelar med samme bôllen. Det är bara det att vi spelar lite fortare”, tröstade psykologen Sven-Agne Larsson. Börje  klarade dock av att leda en grupp galant. –”Du var bäst”, kommenterade en meriterad spelare från Halmstad. Men det hade frestat på. Efteråt lade sig Börje på toaletten och grät ut sin ångest.

Det blev Naums SK som fick nöjet att ha Börje Brelid som spelande tränare. Under hans ledning gick Naums SK 1965 igenom Div. VII utan förlust. Väl i sexan hamnade man två placeringar över Börjes gamla lag, Vara SK.

Tillsammans med Ingvar Hofling startade Börje Brelid en omfattande ungdomsverksamhet i Naum. Ungdomsarbetet var på många håll eftersatt – t.ex. hade inte Vara SK någon seriös ungdomsverksamhet vid den tiden. Detta gjorde att Varas ungdomar drog sig bort till Naum. Avståndet var inte mer än några kilometer. Själv stoppade Börje in så många pojkar som fick plats i sin bil. Vid något tillfälle lär det ha varit 13 hoppackade ynglingar i Börjes bil (det är sedan länge preskriberat)! Vanligtvis var det en karavan av cyklande pojkar från Vara med  Ribbingsvallen i Naum som mål. Givetvis fanns det också gott om egna talanger i Naum. Börjes förmåga att ta hand om ungdomarna på bästa sätt blev uppmärksammat, uppskattat och framgångsrikt. Dessutom anordnade han idolträffar som stimulans. En ung blyg Ove Grahn kom till Naums bygdegård. Lars Heineman var en annan Elfsborgsstjärna som visade upp sig. Lidköpingsbrottaren Arne Robertsson en annan idrottsidol. För Orvar Bergmark dög dock inte Naums bygdegård. För Orvar hade det säkert gjort det, men Börje hade större planer. Han hyrde Park Bio i Vara och bjöd in alla fotbollsföreningar, som fick varsin bänkrad i biosalongen. Det var en mer värdig inramning för vår dåvarande förbundskapten i fotboll, den charmerande Orvar Bergmark.

Så småningom fick Vara SK igång en egen fruktbar ungdomsverksamhet – på initiativ av Bertil Svanebring! – och blev de som segrade i långa loppet. Naums SK gick däremot en spelarbrist till mötes och 1977 blev sista seriesäsongen.

För Börje Brelids del lockade åter revyscenen, där han med enbart mimik kunde få publiken att kikna av skratt. Hans deltagande i Mats Ljungs revyer och Lökens vänner är väl kända för många. Dessutom gav sig Börje ut på långa cykelturer. Första resan gick från Lund till Vara. Andra resan från Vara till Östersund. Den tredje turen cyklades från Gällivare till Östersund. I Storuman small ett däck. Annars gick det bra. En av resorna direktsändes i Skaraborgsradion med Karl Thulin.

Inledningsvis ställdes frågan hur Börje Brelid och Bertil Svanebring egentligen äntligen stötte på varandra. Tja, vi får nog gå fram till 1994 och jubileumsrevyn ”Höl i vägga” på Park Bio, som blev ett inslag i Vara köpings 100-årsfirande. Till den uppsättningen strålade några f.d. medverkande i Vararevyn samman. Vararevyn existerade mellan 1940 och 1952. Gänget fortsatte att göra framträdanden emellanåt – bl.a. vid Kålles Rekord-Magasin 2002. I december 2007 gjordes en skivinspelning live på Park Bio med enbart Vararevymaterial skrivet av Karl-Erik Borg. Medverkade på skivinspelningen gjorde primadonnan Majken Karlsson-Garelius (född 1920), fotbollsdomaren Bertil Svanebring (född 1921), f.d. fotbollsstjärnan Ola Carlsson (född 1922)och tränaren Börje Brelid (född 1930). Ackompanjerade på piano gjorde hela Sveriges melodiflicka 1956, ingenjör Ingrid Wickström (född 1941), som mer eller mindre kidnappades vid skivinspelningstillfället. Hon var inlagd på NÄL, men fick permission för att deltaga. Överskottet av skivförsäljningen har öronmärkts för Barncancerföreningen i västra Sverige. I skrivande stund har närmare 700 ex. avyttrats. Herrar Brelid/Svanebring har själva bidragit med att dra in närmare 200 000 kronor vid sina framträdanden. Senast vid WIS-årsmötet i Vara lyckades man få deltagarna att skänka 1 320 kronor till Barncancerföreningen i västra Sverige!