Idrottsföreningen Önumskamraterna/Idrottsföreningen Emtungakamraterna.
Det dröjde inte längre än till 1921 förrän det utannonseras om ett möte den 21 maj i Godtemplarlokalen, som låg vid Djäknagården. Det kom sex personer till mötet, där en ny sammanslutning bildades: Idrottsföreningen Önumskamraterna. Den styrelse som då valdes bestod av ordf. Anders Dahlén, v. ordf. Gunnar Molén, kassör Helge Dahlén, sekr. Karl Dahlén, materialförv. Gösta Jonsson samt ledamoten Holger Svensson. Medelåldern för styrelsen var under 20 år.
Holger Svensson representerade föreningen vid ett möte i Vara 1926, som hade anordnats av Västergötlands Fotbollförbund. Avsikten var att bilda en lokal serie i förbundets regi. IFK Önum hade skaffat sig tillräcklig rutin – inte minst genom deltagande i en lokal pokalserie 1925 – och anmälde sig till den lokala förbundsserien hösten 1927. När seriespelet återupptogs våren 1928 fanns emellertid inte Önumskamraterna med. I stället fanns ett lag benämnt IFK Emtunga. Det var fråga om samma förening men med ett nytt namn. Anledningen till namnbytet var helt enkelt på grund av ett missförstånd. Enligt IFK Emtungas egen historik skulle det tillgått på följande vis: Efter serieseger 1930/31 blev laget uppflyttat till Älvsborgsserien och vid anmälan till denna blev namnet Önum förväxlat med Emtunga. Sekreteraren var bosatt i Emtunga och anmälde ”kamraterna” till den nya serien. Emtunga var avsändningsort på detta brev och förbundet gav därför föreningen namnet Emtungakamraterna. Klart står dock att i tidningar kallades laget för Emtungakamraterna redan vårsäsongen 1928. Namnet IFK Önum har sedan inte förekommit varken i referat eller serietabeller. Först på årsmötet 1939 skedde det officiella namnbytet.
Som ännu mer kuriosa kan nämnas att säsongen 1931/32 när IFEK spelade i den högre Älvsborgsserien var enbart en av spelarna bosatt i Önum. Resten kom från Vedum, Vara, Längjum och Naum, medan Önumspojkarna fick hålla till godo i B-laget. Året efter försvann flera av de utsocknes och hemmaspelarna fick åter plats i A-laget.
Föreningen, med August Jakobssons brorson Allan Karlsson som stöttepelare, höll under 1930-40-talen mestadels till i förbundets lägsta serie, Centralserien. Men det skulle komma bättre tider. I B-laget härjade en ny generation, som först tog hem Vara reservserie och fortsatte med seger även i Varaserien. Därmed torde B-laget varit kvalificerat för uppflyttning till Centralserien, men där fanns redan föreningens A-lag! Eftersom föreningens motto tydligen var: ”ombyte förnöjer”, skiftade man helt enkelt lag så att de unga äregiriga B-lagspojkarna fick spela i A-laget, medan de beprövade kämparna fick stiga ner i B-laget. Ett generationsskifte var avklarat och en ny, glansfull era skulle komma.
Den 26 januari 1949 bildades Önums Idrottsfrämjandeförening u.p.a. ”Föreningen har till ändamål att anskaffa och iordningställa idrottsplats i Önum socken, ävensom att upplåta densamma för idrottsövningar m.m. och handhava dess skötsel. Vidare skall föreningen även på annat sätt främja idrottsintresset inom socknen”. Följande styrelse utsågs: Ordf. Holger Svensson, v. ordf. Arne Ekström, sekr. Bertil Dahlén, kassör Gunnar Jakobsson, tillsyningsman Allan Karlsson. Suppl. Bror Edling, Assar Önnermalm och Folke Gustavsson.
Den nya föreningens första åtgärd var att köpa loss och låta avstycka marken där Mossbrotts idrotts- och festplats låg. Nästa taktiska del var att påbörja en renovering av fotbollsplanen, som befann sig i ett miserabelt skick. Underlaget bestod till vissa delar av sand, som emellanåt virvlande omkring rent hälsovådligt.
Den 21 juli 1951 var en stor dag på Mossbrott. Då återinvigdes den 40-åriga fotbollsplanen med en fotbollsmatch mellan hemmalaget IFK Emtunga och Skara IF. Dagen efter spelades en oldboysmatch mellan Kvänums IF och Emtungakamraterna. På festplatsen var det dans båda kvällarna. Citat ur ”Kring krönikebrunnen” i SkLT på måndagen efter: ”På Emtungas idrottsplats blev det en dust, när SI möttes av hemmalaget, att skåda de våra var knappast nån lust, förresten blev gänget grundligt slaget”.
Det blev dubbla segrar för hemmalaget: Skara IF utklassades med 6-1, medan oldboysmatchen var ganska jämn, 3-2 till ”Mossbrottarna”.
Släktlaget: De unga pojkarna hade så gott som vuxit upp på Mossbrott och kände varandra väl. De var alla på något sätt släkt. Trebackslinjen bestod av tre bröder Öman, som bakom sig hade svågern Gösta Gruvaeus i målet. Kedjan bestod av tre bröder Ekström, som i sin tur var kusiner med bröderna Öman. På ytterhalvorna kämpade de energiska tvillingarna Olsson, medan de resterande två kedjespelarna var svågrar och söner till ordföranden resp. lagledaren. På posten som lagledare hade ovan nämnde Allan Karlsson inträtt, medan hans son Tore kom att efterträda sin far som dominant på planen. Snacka om släktlag! Framgångarna lät inte heller vänta på sig. Det höll på att bli ytterligare en serieseger i rad, men man stupade på målsnöret i sista matchen. 50-talet inleddes emellertid med en överlägsen serieseger i Centralserien. Därefter gick man rakt igenom V. Skaraborgsserien och upp i N. Elitserien. Där blev det en fin tredjeplats direkt, följt av en andraplacering 52/53, vilket gav avancemang till Västgötaserien. Tack vare en serieomläggning nådde man säsongen 55/56 ända upp till Div. IV Västergötland.
Vi stannar upp ett tag, går tillbaka och konstaterar ytterligare ett byte. Traditionens grön-svartrandiga tröjor ersattes till den nya generationen med vita skjortor. En begeistrad åskådare fällde ett yttrande: –”Di flaxar änna sum en flock måsa i ena plöjslefôr”! På Mossbrotts nya fina, maskrikare gräsmatta spelade ”måsarna” i sina vita söndagsskjortor upp en snabb och energiskt målinriktad fotboll, som lockade stora åskådarmassor till Mossbrott varje hemmamatch. Men det var inte enbart IFK Emtungas fina fotboll som kom att göra laget och Mossbrotts idrottsplats rikskänt. Till det fordrades en genial ljus idé.
Historien berättar om en elektriker – göteborgare i förskingringen men bosatt i Floby – som blev fascinerad av den björkinramade fotbollsplanen på Mossbrott. – ”Här kan ni sätta upp belysning i trä´na, så kan ni träna bättre”, lär han ha uttryckt sig. Själv erbjöd han sin firma att göra jobbet. Föreningen tände på idén. Ett kostnadsförslag erbjöds. Ett styrelsemöte hölls. Resten är historia!
Tisdagen den 22 september 1953 kunde man läsa följande rubrik i Expressen: ”MOSSBROTT (MITT INNE I SKOGEN) HINNER FÖRE RÅSUNDA!” Expressen fortsätter:” Sveriges första fotbollsplan med permanent strålkastarbelysning kommer inte att heta Råsunda. Den heter Mossbrott och den ligger mitt inne i skogen ett stycke nordöst om Vara. Den invigs på tisdagskvällen med en match mellan hemmalaget Emtungakamraterna och Skara IF.
Det skall alltså bli svensk lantsortspremiär i konstbelyst fotboll här i kväll. Det som sker stort, sker tyst. Och det är egentligen bara i trakten häromkring som man känner till den saken. Runt den vackra, gröna mattan på idrottsplatsen mitt inne i skogen växer höga, granna björkar. I dessa har en Göteborgsfirma monterat 16 strålkastare, med en effekt på 1 000 watt vardera.”
Den med stor spänning emotsedda elljuspremiären sattes igång och som en blixt från dimman kom den första nätkontakten. Det blev hemmalagets Freddy Ekström förunnat att sätta in den första historiskt belysta stöten. I kraft av överlägsen vana vid gatubelysning segrade emellertid stadsborna från Skara. Nåväl, resultatet 2-6 spelade en underordnad roll en sån kväll, där ändå den 16 000 watt starka elljusanläggningen tog hem segern. ”Måsarna” hade ju i alla fall såväl tänt som släkt på Mossbrott. Åskådarantalet uppgick till hela 1 500 personer, vilket gjorde att kostnaderna för ljusuppsättningen betalade sig redan premiärkvällen!
Det var inte enbart i elljus som ”måsarna” presterade lysande prestationer detta år. I DM höll man på att göra knallsensation genom att på bortaplan leda mot självaste allsvenska knallelaget IF Elfsborg med 1-0 när det återstod 20 minuter. Elfsborgs rutin tog dock ut sin rätt på slutet och man vann med 3-1. Påföljande år, 1954, mötte IFK Emtunga Div. II-laget Norrby IF på Mossbrott i DM-semifinal inför 2 000 åskådare. Trots hemmaledning (och en missad straffspark) blev det en knapp förlust (1-2). Freddy Ekström skrev historia även mot knallelagen; han gjorde nämligen målen mot båda Boråslagen.
Innan ens någon allsvensk match spelats i elbelysning kunde IFK Emtunga fira femårsjubileum på Mossbrott med elljus. Hösten 1958 spelades tre publikfriande matcher mot (över)kvalificerat motstånd. Först ut var allsvenska GAIS inför 2 000 åskådare, veckan senare kom Norrby IF och tredje storlag var IK Oddevold. Trots meriterat träningsmotstånd lyckades inte IFK Emtunga hemföra den hett efterlängtade seriesegern i Div. IV Västergötland Västra maratonserien 1957-58, men ”måsarna” gjorde ändå sin överlägset bästa säsong någonsin.
På 12 år gick ”släktlaget” från lägsta reservserie till andraplats i Div. IV (spel i sju divisioner). Flera ur laget slutade på toppen. En epok var slut. Det dröjde inte så länge innan IFK Emtunga var nere på ”normal” nivå igen. En unik generation ”måsar” i IFK Emtunga hade skrivit in sig i historien. I det stora tidsperspektivet rör det sig enbart om en parentes – men vilken parentes!
Kanske det vore värt med en liten sammanfattning av det otroligt händelserika 1950-talet på Mossbrott, även om det förmodligen kan tyckas bestå av mestadels upprepningar.
Serieseger Centralserien (och byte från grön-svartrandiga tröjor till vita).
- Serieseger Västra Skaraborgsserien. Nyinvigning av idrottsplatsen.
- Tredje plats i Norra Elitserien. Ny dansbana och ny musikpaviljong byggs.
- Andra plats i Norra Elitserien och uppflyttning. Västgötapremiär för elljus.
- Tredje plats i Västra Västgötaserien. DM-semifinal mot Norrby IF. Damhandboll införs som sektion.
- Fjärde plats i Västra Västgötaserien, vilket betydde avancemang på grund av serieomläggning. Ishockeybana anläggs.
- Femma i Västergötland Västra Div. IV. Ny omklädningspaviljong byggs.
1957-58. I maratonserien kom IFEK tvåa i Västergötland Västra. Femårsjubileum av elljus firades med bl.a. match mot allsvenska GAIS (publikrekord med över 2 000 åskådare).
- Sexa i Västergötland Västra. Medlemskap i IFK-föreningen, vilket innebar nytt klubbmärke (IFK-märke) och byte till blå byxor.
Fem av åren på 1950-talet var IFK Emtunga bästa lag på Varaslätten.
Således var Emtungakamraterna tillbaka ”i vardagen” igen på 1960-talet, efter att ha under ett decennium solat sig i glansen av framgångar såväl i serie som i elljus. Storhetstiden var slut med ras ner till Div. VII, dansbanan till festplatsen var slut, men framför allt – pengarna var slut! Vad göra?
Den nytillträdde ordföranden, fabrikör Bertil Gustafsson, beslöt att ”ta tjuren i hornen” – såväl Mossbrott som IFK Emtunga skulle byggas upp från grunden igen. Den tidigare inkomstbringande festplatsen skulle moderniseras med tak över en tillbyggd dansbana med hjälp av frivilliga andelsägare och givetvis också med oerhört arbetskrävande insatser.
Pingstdagen 1966 invigdes den nya dansbanan med nonstopdans från två scener av Cool Candys och de lokala storheterna The Wostocks. Från stora scenen uppträdde Hootenanny Singers. Nästa storhetstid på Mossbrott hade inletts!
1968 kom ”rockens farfar” Bill Haley till Sverige och gjorde ett oförglömligt framträdande på Mossbrott inför 3 200 hängande, klättrande, gungande, trängande och svimmande åskådare.
Ändå dröjde det till IFK Emtungas 50-jubileumsår 1971, innan allt s.a.s. föll på plats. Då vann nämligen såväl klubbens A- som B-lag sina resp. serier och Mossbrott som festplats fick en kontinuitet med återkommande publikmassor som gav stora inkomster till klubben.
Styrelsen i IFEK ”beslutade” att 1970-talet också skulle bli en ny idrottslig storhetsperiod. Målet var att ånyo nå Div. IV-spel. Förra gången var det med egna talanger i ”släktlaget” som grund. Nu skulle ett storlag värvas ihop. 1976 inleddes satsningen, men det räckte som bäst till några fjärdeplaceringar i femman.
2010, 50 år efter att laget åkte ur fyran, lyckades emellertid IFK Emtunga på nytt återvända till Div. IV. Då hade idrottsplatsen Mossbrott existerat på samma plats i 100 år, vilket uppmärksammades av Vara Idrottshistoriska sällskap, som höll en träff på Mossbrott. Sedan följde ett ras, men i.o.m. seriesegern i Div. VI 2019 kanske föreningen kunde fira sitt 100-årsjubileum 2021 i fyran än en gång? Nej, det blev tvärtom. Jubileumssäsongen slutade med en degradering i stället.
Fr.o.m. 2022 spelar IFK Emtungas herrlag tillsammans med tidigare konstellationen Tråvad/Larv. På grund av spelarbrist nödgades man dra sig ur sin serie. Redan tidigare hade Emtunga gemensamma lag med Tråvad/Larv på dam- och ungdomssidan.
Fakta IFK Önum/Emtunga: 1921- … Idrottsplats: Mossbrott. Dräkt: Grön/svartrandiga tröjor (som på 1950-talet byttes mot vita tröjor), svarta byxor. Vid inträdet i IFK-föreningen byttes till blå byxor. Seriesegrar: 9. 1930/31 Div. VI, 1949/50 Div. VII, 1950/51 Div. VII, 1964 Div. VII, 1971 Div. VI, 1987 Div. VI, 1998 Div. VI, 2005 Div. VI, 2009 Div. V, 2019 Div. VI.
Jubileumsskrift 1981: IFK Emtunga – en aktiv 60-åring jubilerar.
Andra sektioner: Ungdom, damsektion, allmän idrott, vintersektion, bordtennis, tennis, oldboys, motion.
Ungdomssektion. 1951 startade en sektion för pojkar, som fr.o.m. 1953 fanns i seriespel.
Damsektion. 1954 beslutades om att ett damlag i handboll utomhus skulle anmälas till seriespel. Under några år varade den aktiviteten.
1976 var det tösernas tur i fotboll att pröva sina vingar. På damsidan växte IFEK ut till en av de ledande klubbarna på Varaslätten och spelade under många år i Div. III och med en topp 1993 i tvåan. Segrar i Varaalliansens inomhuscup: 2.
Allmän idrott. 1938 ”tvingades” föreningen mer eller mindre att uppta allmän idrott på programmet. En ”utbrytargrupp” av medlemmar i IFEK hade året innan bildat en separat klubb, IK Fram, för allmän idrott och som man bedrev under primitiva former i Önums utkant. Därför tog IFEK sitt ansvar och startade en sektion för friidrottsutövandet på Mossbrott. Det dröjde till 1944 innan det blev fart på verksamheten och några klubbmästerskap hölls.
Bordtennissektion. IFK Emtunga övertog bordtennisverksamheten som en sektion under ett par begränsade sejourer. Den första i mitten av 50-talet (en kort sådan). 1959 såldes bordtennisbordet till S. Lundby BTK. Sporten återkom emellertid under andra halvan av 60-talet, då nya bord införskaffades (eller möjligen köptes tillbaka från S. Lundby, som då lade ned sin verksamhet). Bygdegården blev spelplats för bordtennisintresserade i Önum under några år. Så även för BT-ringen 69/70.
Vintersektion. Några skidlopp arrangerades i klubbens regi. 1953 anmäldes ett bandylag till seriespel. Hemmamatcherna spelades på Naums bandyplan.
Ishockey.1955 beslöts att bygga en ishockeyrink och bilda ett lag. Bandyspelarna blev ishockeyspelare i stället. Av överblivet virke till rinksargen (bl.a.) byggdes en ny omklädningspaviljong med bastu. Ishockeyverksamheten bedrevs mellan 1956 och 1969, då sammanslagningen Slättens Ishockeyklubb blev ett faktum, trots att det var Emtungalaget som blev uppflyttat.
Tennis. 1976 byggdes en tennisbana vid andra sidan om framfarten till parkeringen på Mossbrott. Tennisaktiviteterna stannade på motionsstadiet, för att så småningom avstanna helt. Platsen fick dock kvar ifall det skulle bli en modenyck på nytt.
”Boxning”. För att understryka föreningens ”byteshandel” i tiden kan nämnas om ett annorlunda festarrangemang. Vanligtvis anordnades det danser på Mossbrott, men till pingsthelgen 1931 hade IFK Emtunga flyttat dansbanan till Lidafors i Edsvära. Där anordnades en boxningsuppvisning, medan den till namnet nybildade Tråvadsorkestern Playing Boys stod för dansmusiken. Efter helgen flyttade man tillbaka dansbanan till Mossbrott igen.
IFK Emtunga fick s.a.s. ”blodad tand” med boxningsuppvisningar. Vid två tillfällen kom Ingemar Johansson till Mossbrott och uppvisningsboxades på dansbanan. Första gången 1955 mot Anselm Adams. 1957 kom han tillbaka som Europamästare och sparrade mot broder Rolf. Vid de båda senare tillfällena flyttades dock inte dansbanan.
Elljuscupen. 1980 startades ”på prov” en cup för pojkar i elbelysning. 37 pojklag anmäldes. Nästa år utökades cupen med flicklag. Det året kom 56 lag. Elljuscupen växte ut inte enbart till en tradition – den har snarare blivit en institution i IFEK. 2002 anmäldes 216 lag från hela Västsverige. Elljuset har blivit ett signum för såväl Mossbrott som IFK Emtunga.
Tyvärr blev det inget 40-årsjubileum för elljuscupen. Anmälda lag minskade undan för undan och 2019 såg föreningen sig nödgad att ställa in cupen. År 2020 aviseras en annan typ av upplägg.
IFK Emtunga supporterklubb. Den 15 november 1978 bildades en särskild supporterklubb, vars uppgift var att stödja ungdomsidrotten inom IFK Emtunga, såväl ledare som aktiva, t.ex. genom att anordna lotterier, försäljning av klubbprylar och ordna med transporter. Följande styrelse valdes: Ordf. Hans Ivehag, vice ordf. Maj Wernebratt, sekr. Lillemor Arvidsson, vice sekr. Mikael Ekdén, kassör Lennart Eklöf. Ledamöter Karl-Gustav Bäck (han justerade protokoll med initialerna K.G.B.) och Gunnar Wahrén.
Bilbingo på Mossbrott tisdagskvällar sommartid har också blivit en tradition och en livsviktig inkomstkälla för föreningen.
Damfotboll – lagbild
Herrfotboll – lagbilder
Ishockey – lagbilder