Längjums Idrottssällskap

1932 samlades några idrottsintresserade pojkar åter på Backa och beslöt att bilda en ny förening. Den fick namnet Längjums Idrottssällskap. Till ordförande valdes Karl Welander.

Till att börja med var det enbart fotboll på programmet. Klubbdräkten skulle föra traditionen vidare: gula tröjor och blå byxor (någon lustigkurre döpte sällskapet till ”det blågula farmarlaget”). De två första åren var det fråga om enbart vänskapsmatcher, men 1934 kom seriespel igång. Representanter för fyra föreningar – Larvs FK, S. Lundby AIF, IFK Emtunga B och Längjums IS – hade ett möte i Längjums smedja, där man beslöt att bilda en fyrlagsserie. Längjums IS premiärvann. Kommande år utökades serien och fick då namnet Vara Pokalserie. Undan för undan anslöt sig ytterligare föreningar. Längjums IS tog tre andraplaceringar i rad. 1938/39 spelade LIS för första året i Västergötlands Fotbollsförbunds seriesystem, närmare bestämt i Centralserien.

Man kan utan överdrift påstå att Längjums IS hade sin storhetsperiod på 30-talet, där matcher mot t.ex. Edsvära IK lockade 300 åskådare till Backavallen. Då hade förstås Edsväraborna lika nära till spelplatsen som hemmapubliken, eftersom Backavallen var belägen längst österut i socknen åt Edsvärahållet till. Söndagen den 3 maj 1936 flyttades t.o.m. en match från Edsvallen till Backavallen på grund av att det var Bönsöndagen. Huruvida det även var Bönsöndag i Längjum förmäler inte historien. 1936 och 1937 hade LIS t.o.m. ett B-lag i Tråvadsortens B-lagserie.  Sedan kom krigsåren med de många beredskapsinkallelserna, vilka vållade klubben stora bekymmer. Det primära var att få fullt lag. Så blev det även fortsättningsvis med spel i Varatraktens Fotbollsallians serier.

Ombyte förnöjer, sägs det. Fram till slutet av 40-talet bytte man om på Einar Hollbergs loge på andra sidan om landsvägen. Där förvarades skor och andra attiraljer. Vid den nya dansbanans tillkomst 1948 förfärdigades också tombolakiosker, som fortsättningsvis även fick tjänstgöra som omklädningsrum för fotbollsspelarna. Tvättningsmöjligheterna bestod av att blaska av sig i emaljfat. Vattnet transporterades i mjölkflaskor från Hollbergs.

Kontrasterna inom den egna föreningen, LIS, var stora i mitten av 50-talet: Å ena sidan hade man ett av slättens sämsta A-lag – å andra sidan ett av slättens bästa pojklag. Att forsla in det överåriga pojklaget i tuffa A-lagsmatcher var inte tillrådigt. Därför drog man 1955/56 sig ur serien efter halva säsongen, för att säsongen därpå starta om från lägsta reservserie. Till de trots allt stora aktiviteterna på Backavallen i mitten av 50-talet kan även läggas handbollsmatcher för damer (damlaget deltog inte i någon serie, men spelade ganska många vänskapsmatcher) och i det i övrigt kuperade Backaområdet kördes motocross.

Hösten 1957 firade Längjums IS 25-årsjubileum med pompa och ståt. Handlare Harald Carlsson var med och startade sällskapet 1932 och fick för sina insatser motta Västergötlands Fotbollförbunds stora diplom, liksom ett antal andra välförtjänta ”diplomater”. På egna vägnar och för övriga mottagare av utmärkelser framförde Carlsson ett tack och erinrade om de gångna åren.

– Vi har kanske inte gjort så stora bravader, men vi har hjälpts åt och det har alltid rått ett gott och kamratligt förhållande inom klubben. I idrottsligt hänseende har det gått upp och ned, men det viktigaste är att medlemmarna under alla förhållanden hållit ihop från den gången klubben bildades en söndag på Backavallen.

Lagom till 25-årsjubileet tog LIS sin första serieseger sedan vinsten i Fyrlagsserien debutåret 1934. I enkelserien hösten 1957 vann Längjums IS Kvänums reservserie. Vid nypremiären fick laget emellertid inte behålla sin traditionella blå-gula dräkt. Därför anskaffades svarta byxor till de bleka och urtvättade gula tröjorna (visserligen blev det förbud mot att bära landslagets dräkt i klubbsammanhang redan på 30-talet, men vem brydde sig väl om ett ”blågult farmarlag”?).

1958 hade Längjums IS för andra året (första gången var 20 år tidigare) kvalificerat sig för spel i en av distriktets A-lagsserier, Skaraserien, med ett ungt och lovande material. Debutmatchen skedde mot gamla arvfienden Larvs FK, som till råge på allt hade införskaffat Längjums stora lilla stjärna Lennart ”Garvis” Karlsson. ”Garvis” var LIS trogen ända till säsongen då man inte ställde upp med ett A-lag. ”Garvis” gick då över till Larvs FK och nu mötte han alltså sina unga, men forna lagkamrater. Vad som sågs som början på något stort för LIS slogs emellertid snabbt i spillror. Militärtjänst och benbrott blev ödesdigert. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt reservmaterial att sätta in. Förutsättningar för en fortsättning saknades. Det samspelta laget skingrades, men man föll i alla fall med flaggan i topp utan att komma sist i serien. 1958 blev sista säsongen för Längjums Idrottssällskap.

Några av spelarna följde ”Garvis” till Larvs FK. Andra gick över till Tråvads IF medan resten slutade. Övergången för bröderna Curt och Lennart Hallberg till Tråvads IF är värd en notis. Som ultimatum för påskrift ställde bröderna att även bäste kompisen Leif Wallentinsson fick följa med. Bröderna Hallbergs insatser i Tråvads IF inte att förringa, men i Leif Wallentinsson fick TIF en legendarisk ledare, som så småningom tog klubben ända upp till div. III. Så nog blev Tråvads IF nöjda med ”bihanget”!

Längjums IS hade dock ännu inte spelat sin sista match. Det skedde den 2 augusti 1960 på Hedensborg i Larv. Ett för tillfället ”hoprafsat” Längjumslag bjöd Larvs FK hårt motstånd och förlorade enbart med 2 – 3. Till matchen fick Längjumsborna låna sina gamla dräkter. Larvs FK hade nämligen bara några månader tidigare köpt de gula tröjorna för att ha som reservställ.

I sammanhanget kan nämnas om några andra Längjumsbor i förskingringen som blivit ”fotbollsmissionärer”. I Fåglum torde Harald Johansson (far till Hasse Haraldsson på Ginza) vara mer ”Mister Fåglum” än någon av de berömda cykelbröderna. Åtminstone vad det gäller ideellt arbete med idrotts- och hembygdsföreningar. Emils Harald var yngst i en fotbollstokig brödraskara från Längjum, där äldste brodern, Erik, allmänt anses som den skickligaste spelaren genom åren i Längjums IS. Erik Johansson spelade dessutom med Edsvära IK och IFK Emtunga innan Längjums IS bildades och förekom emellanåt i några kombinationslag. Något år var han ordförande i Längjums IS.

Till IFK Emtunga försvann även de energiska tvillingarna Bengt och Harald Olsson i tidig ålder. Där fick de egna fotbollsskor och betydligt större utvecklingsmöjligheter. Under 1950-talet var tvillingarna Olsson de drivande kugghjulen i IFK Emtungas fruktade och legendariska ”släktmaskineri”, som från lägsta distriktsnivå vandrade uppåt i seriesystemet ända till toppen av Div. IV. Ytterligare en klasspelare med Olsson i efternamn försvann från LIS till IFK Emtunga: Rolf ”Barberarn” Olsson.

En bidragande orsak till framgångarna för pojklaget i LIS kan föräras Gerhard Karlsson – också med förflutet i IFK Emtunga. Han tränade Längjumspojkarna ett par år innan avflyttning till Bäreberg. Därefter tog han sig an Främmestads IK, som tränades upp ett antal divisioner!

Fakta Längjums IS: 1932-1958. Idrottsplats: Backavallen. Dräkt: gula tröjor (några år under 40-talet användes röda) och blå byxor (de tre sista åren svarta). Seriesegrar: 2. 1934 Div. VII, 1957 Kvänums Reservserie.

Friidrott. Redan 1936 anordnades klubbmästerskap i allmän idrott, där f.ö. Erik Johansson (Emils Erik) gjorde rent hus i samtliga grenar. Samma år arrangerades terränglöpning i det kuperade Backaområden, något som sedan blev en tradition. I övrigt förekom enbart träning. Under krigsåren arrangerade sektionen Stora Riksmarchen, där hundratals prov avlades varje år på anlagd bana.

Sektionen hade även samarbete med såväl Längjums som Tråvads JUF-avdelningar.

Vinteridrott. Vintertid spelades mest bandy – dock utan att delta i seriespel. 1936 spelades den första matchen. Edsvära IK var motståndare och besegrades med 5-4. Spelplats varierade mellan Lidan och Sjötorp. Oftast stod Edsvära IK för motståndet.

Bordtennis Längjums IS introducerade i alla blygsamhet bordtennis på programmet 1948, som en sektion i LIS. Man höll till i skolans slöjdsal. Det hemmagjorda bordtennisbordet fick snedställas och hyvelbänkarna staplas. I den gamla småskolan fanns det möjlighet att koka kaffe på järnspis och hålla värmen med kamin – där rådde intimitet och gemytlighet, men också en form av övervakning. Den i en annan byggnad inom skolområdet boende folkskolläraren såg inte den nyvordna aktiviteten med blida ögon. Någon gång emellanåt kom han på visitation. Vid ett sådant tillfälle överraskade han ett gäng som spelade kort på en hyvelbänk. – Sitter ni och spelar påcker, dundrade läraren. – Näe, vi spelar bara tjuett, å dä ä inge pängaspel, förklarade en av veteranerna oskyldigt, medan en annan i en hast rafsade ner potten i hyvelbänksrännan. Intresset för ”ping-pong” ökade snabbt och slöjdsalen blev alldeles för trång för utövandet.

Den nyuppförda bygdegården gav helt andra förutsättningar, efter att man på nyårsdagen 1950 förflyttat bordtennisbordet till den stora ”ladan” på tryggt avstånd från skolans område. Efter ordentlig träning anmäldes så småningom två seniorlag till seriespel. Avsaknad av rutin lyste dock igenom i början. – I lär la ere i mä, mä tia, tröstade ”experten” Allan Eriksson i Vara.

1952 bildades en specialklubb, Längjums Bordtennisklubb.

Ungdomssektion. För att utbilda och sköta rekryteringen underifrån bildade LIS 1951 ett pojklag (upp till 16 år). Stommen bestod av ett gäng 12-åringar, som härdades i spel mot betydligt äldre motståndare. I början blev det mycket stryk, men tredje året betydde serieseger i Kvänumsortens pojklagsserie. Undan för undan växte laget i spelstyrka och Längjums IS tog hem sin pojklagsserie tre år i rad (53-54-55). Avslutningsmatchen 1955 blev formidabel: 15-0 mot N. Vånga BK (noterbart är att en nyinflyttad yngling fick chansen som center, men han lyckades dessvärre inte göra ett enda av målen).

Damsektion. 1953 bildades en egen sektion för damerna, som sommartid spelade handboll. Något seriespel förekom dock inte, men väl ganska många vänskapsmatcher mot grannkollegor under tre år.

Backavallen. 1948 byggdes en ny dansbana bortom fotbollsplanen. Festerna skulle ge klubben en stabil ekonomi var det tänkt. Konkurrensen om de dansanta var dock stenhård och dessutom betydde en fest på Backavallen ofta att det blev en blöt fest. Det regnade allt som oftast vid de tillfällena. Av de drygt 30 festerna (då räknas kombinationen lördag/söndag som en fest) gick en tredjedel back. Premiärfesten 1948 gav i varje fall en tusenlapp i överskott. Dansbanan såldes efter klubbens nedläggning till Edsvära Hobby & Fotoklubb, som arrangerade fester vid Vättesmad ett par kilometer bort.

Backavallen

Lagbilder från Längjums IS
Spelare i Längjums IS 

Artiklar som rör Längjums IS
Carl-Owe Johanssons idrottsminnen
Idrott i Längjum