Som sagt var …

Varje förening är unik. Den har alltid någon form av särprägling. En idrottsförening har en klubbdräkt, ett klubbmärke, en klubbanda, eventuellt en sedan årtionden särpräglad spelstil, ja, helt enkelt något man kan identifiera en förening med, något bestående, något som medför givna traditioner.

Sedan finns det föreningar av motsatt art, som gjort till tradition att förändra, att bryta med det förgångna, att se och skapa nya möjligheter, att trampa upp nya spår istället för att kliva i de gamla nötta spåren. Vi kan ta några exempel på den senare varianten.

Elings IK hade en ojämn fotbollsplan till stora dela bestående av sand. En ny plan och ny plats var nödvändigt. Inne i Flöttorpskogen några hundra meter bort fann man en idyllisk plats för ändamålet. Problemet var bara att skogen låg i grannsocknen Barne-Åsaka. Inte kunde väl Elings IK spela i Barne-Åsaka? Problemet löstes på ett galant sätt. Man bytte helt enkelt namn. Initialerna behölls om än i omvänd ordning. Någon kluring kom på namnet IK Elmer. Försök har gjorts att tyda det till ”Eling med reserver”. Med en ny fotbollsplan och ett nytt namn skördade klubben snabbt framgångar med seriesegrar två år i rad. Numera tillhör Eling Vara kommun och Barne-Åsaka Essunga kommun. Å andra sidan har IK Elmers fotbollsplan flyttats centralt till Jonslund och fotbollsmässigt sammanslagits med Fåglums IF.

I den västra utkanten av Levene socken harvade det mediokra fotbollslaget Skårs AIS på 1940-talet i Varaserien – ett seriesystem utanför Västergötlands Fotbollförbund. Granne med deras fotbollsplan Björkevi låg festplatsen Skogslund – om än i Sparlösa socken. Eftersom festplatsen var populär kanske fotbollslaget kunde öka sin popularitet genom att också kalla sig för Skogslund? Sagt och gjort: av Skårs AIS blev det 1949 Skogslunds IF. Den gamla svart-vitrandiga dräkten byttes till röd-vitt. Taktiken gav utdelning. Med namnbytet kom framgångarna och kliven i seriesystemet blev sensationellt stora.

När de lokala serierna startade hösten 1927 hette ett av lagen i Västgötaserien klass III E IF Önumskamraterna. När vårsäsongen 1928 startade hade namnet ersatts av Emtungakamraterna. Anledningen till namnbytet torde helt enkelt varit ett missförstånd, som ännu inte är helt utrett. Med det nya namnet blev det serieseger 1930-31. I det till Älvsborgsserien uppflyttade laget återfanns blott en i Önum boende spelare. Resten kom utifrån. Efter nedflyttning försvann många av ”utbölingarna” och de gamla Önumspojkarna fick åter plats i representationslaget.

För att understryka föreningens ”byteshandel” i tiden kan nämnas om ett annorlunda festarrangemang. Vanligtvis anordnades det danser på Mossbrott, men till pingsthelgen 1931 hade IFK Emtunga flyttat dansbanan till Lidafors i Edsvära. Där anordnades en boxningsuppvisning, medan den till namnet nybildade Tråvadsorkestern Playing Boys stod för dansmusiken. Efter helgen flyttade man tillbaka dansbanan till Mossbrott.

I slutet av 1940-talet gjordes ännu ett byte i föreningen. B-laget bestod av talangfulla ynglingar, som 1947-48 tog hem Varaserien. Det i sin tur berättigade till uppflyttning till förbundsnivån Centralserien. Där spelade emellertid redan klubbens A-lag. Det blev en intern uppgörelse. Man bytte helt enkelt spelare i de båda lagen! Efter att också ha bytt de grön-svartrandiga tröjorna mot vita, började klättringen i seriesystemet för den unika generationen spelare i IFK Emtunga, som bestod av idel bröder, kusiner och svågrar. De bodde dessutom nästan samtliga grannar med fotbollsplanen Mossbrott, som gick till historien som Västergötlands första fotbollsplan med elbelysning (den andra i hela Sverige). Det där med boxningsuppvisning var ju inget nytt för IFK Emtunga. Vid två tillfällen kom Ingemar Johansson till Mossbrott och uppvisningsboxades på dansbanan. Första gången 1955 mot Anselm Adams. 1957 kom han tillbaka som Europamästare och sparrade mot broder Rolf.

Att IFK Emtunga bytte sitt gamla fina klubbmärke mot ett traditionellt IFK-märke – och även bytte till blå byxor – hade förmodligen inte med lagets degradering i serierna att göra. Det var snarare en generationsfråga.

I början av 1960-talet var de gyllene åren över för Emtungakamraterna. Pengarna var slut. Festplatsen, som varit mäkta populär, var sliten. Vad göra? Jo, ”ta tjuren i hornen”, att bygga nytt med hjälp av en andelsförening. Pingstdagen 1966 invigdes den nya festplatsen med stor dansbana under tak och dubbla scener. Hootenanny Singers uppträdde på stora scenen och Cool Candys från Lidköping spelade nonstop-dans med lokala Önumsorkestern The Wostocks. En ny era tog sin början!

I samma veva, således 1966, diskuterades att bilda en pistolklubb i St. Levene. Så skedde och namnet blev Pistolklubben Hjorten. Mark till skjutbanan erbjöds vid Acrons fabriker i Järpås. Till platsen anskaffades en skyttepaviljong. Skjutbord och tavelställ tillverkades. Skytteverksamheten kom igång. Man stod i Lidköpings kommun och sköt in i Vara kommun! Till vilken kommun hörde egentligen föreningen och anläggningen? Tja, om den saken tvistades det ända tills man nödgades flytta verksamheten, på grund av utbyggnad av Acrons industriverksamhet. Ny plats för skyttet hittades inne i Rydaskogen norr om väg 47. Den ligger alltså i Vara kommun, men på behörigt avstånd från såväl Lidköpings som Grästorps kommuner. För säkerhets skull skrevs arrendet på 25 år. På den skyddade platsen invigdes den nya skjutbanan 1973. Från starten 1966 tog det 25 år innan PK Hjorten tog sitt första svenska mästerskap. Sedan har dock framgångarna snarare blivit till ett gigantiskt medaljregn.

För att återgå till det i ingressen omtalade genuina för en förening. Kan ett uttalande, en yttring, ge en förening en identitet? Här följer en sammanställning av citat från några inom föreningsverksamheten. Det kan vara fråga om en ledare, en spelare eller någon annan med anknytning till nämnda förening. Om det sedan kan anses typiskt för just den föreningen lämnas till läsaren att avgöra. Håll till godo:

Vedums AIS: ”Spela så i vinner”! (En enkel men genial taktik).

Skårs AIS: ”Spela ätter fôra”.

Jungs IF: ”Antingen ä dä Skarstabor älle jugoslaver”. (Inga genuina Jungbor förlorar).

Skarstad: ”Mål´t blåste ner ena logner natt”. (Det fanns sågspån vid det liggande fotbollsmålet).

Edsvära IK: ”Sa vi spela mot dä lella älle stora mål´t”? (Det skiljde 60 cm. i bredd på målen).

Fyrunga IF: ”Sa vi ta den runde bôllen i da”? (Föreningen ägde två bollar, varav den ene var rund).

Längjums IS: Dä ä ju lifsfarlit! (En vågad bakåtpassning var jämställt med döden).

Larvs FK: ”I da har vi fem reserver”. (Larv har aldrig haft ordinarie lag).

IFK Emtunga: ”Dj-a Hämjer” (En person kunde inte säga Heimer).

Bitterna IF: ”Kom ente fôr då sa benpipera ruka”. (Kommentar överflödig).

 

Undertecknad ser gärna att läsekretsen har komplement att utöka samlingen med.

Carl-Owe Johansson

Vara IHS