Önum/Emtunga – Tänt och släkt på Mossbrott

År 1910 upplät August Jakobsson på Mossbrott i Önum en ljungbacke till några ynglingar som just inköpt en fotboll. Föga anade August Jakobsson att det på hans ljungbacke skulle spelas fotboll även närmare 100 år senare. Knappast kunde han heller tänka sig att nämnda markbit skulle bli berömd i hela Sverige. Trots att August stod på ungdomens sida, fanns nog heller inte i tankarna att hans släkt – på broder Karls sida – skulle uppnå ära och berömmelse i fyra generationer framåt i konsten att bemästra en fotboll på samma jordplätt.

De ynglingar som själva fick repa ljung och hugga bort buskar för att få en ren yta att spela boll på, bildade samma år Önums Idrottsförening. Föreningen  existerade i 10 år. Det dröjde inte längre än till 1921 förrän en ny sammanslutning bildades: Idrottsföreningen Önumskamraterna.

Hösten 1927 var det dags för Västergötlands Fotbollförbund att bilda ett  seriesystem i tre divisioner. IFK Önum hade då skaffat rutin och fanns med i den lokala startserien. När seriespelet återupptogs våren 1928 fanns emellertid inte Önumskamraterna med. Istället fanns ett lag benämnt IFK Emtunga. Det var fråga om samma förening men med ett nytt namn. Anledningen till namnbytet var helt enkelt på grund av ett missförstånd. Enligt IFK Emtungas egen historik skulle det tillgått på följande vis: Efter serieseger 1930-31 blev laget uppflyttat till Älvsborgsserien och vid anmälan till denna blev namnet Önum förväxlat med Emtunga. Sekreteraren var bosatt i Emtunga och anmälde ”kamraterna” till den nya serien. Emtunga var avsändningsort på detta brev och förbundet gav föreningen namnet Emtungakamraterna. Klart står dock att i tidningar kallades laget för Emtungakamraterna redan vårsäsongen 1928. Först på årsmötet 1939 skedde det officiella namnbytet.

Föreningen, med August Jakobssons brorson Allan Karlsson som stöttepelare, höll under 30-40-talen mestadels till i förbundets lägsta serie, Centralserien. Men det skulle komma bättre tider. I B-laget härjade en ny generation, som först tog hem Vara reservserie och fortsatte med seger även i Varaserien. Därmed torde B-laget varit kvalificerat för uppflyttning till Centralserien, men där fanns redan föreningens A-lag! Eftersom föreningens motto tydligen var:”ombyte förnöjer” (se ovannämnda namnbyte), skiftade man helt enkelt lag så att de unga äregiriga Blagspojkarna fick spela i A-laget, medan de beprövade kämparna fick stiga ner i B-laget.

Ett generationsskifte var avklarat och en ny, glansfull era skulle komma.

SLÄKTLAGET
De unga pojkarna hade så gott som vuxit upp på Mossbrott och kände varandra väl. De var alla på något sätt släkt. Trebackslinjen bestod av tre bröder Öhman, som bakom sig hade en svåger i målet. Kedjan bestod av tre bröder Ekström, som i sin tur var kusiner med bröderna Öhman. På ytterhalvorna kämpade de energiska tvillingarna Olsson, medan de resterande två kedjespelarna var svågrar och söner till ordföranden resp. lagledaren. På posten som lagledare hade ovan nämnde Allan Karlsson inträtt, medan hans son Tore kom att efterträda sin far som dominant på planen. Snacka om släktlag! Framgångarna lät inte heller vänta på sig. Det höll på att bli ytterligare en serieseger i rad, men man stupade på målsnöret i sista matchen. 50-talet inleddes emellertid med en överlägsen serieseger i Centralserien. Därefter gick man rakt igenom V. Skaraborgsserien och upp i N. Elitserien. Där blev det en fin tredjeplats direkt, följt av en  andraplacering

52-53, vilket gav avancemang till Västgötaserien. Tack vare en serieomläggning nådde man säsongen 55-56 ända upp till Div. IV Västergötland.

Vi stannar upp ett tag och konstaterar ytterligare ett byte. Traditionens grön-svartrandiga tröjor ersattes till den nya generationen med vita skjortor. En begeistrad åskådare fällde ett yttrande:
–”Di flaxar änna sum en flock måsa i ena plöjslefôr”! I sina fina vita söndagsskjortor spelade ”måsarna” upp en snabb och energiskt målinriktad fotboll, som lockade stora åskådarmassor till Mossbrott varje hemmamatch. Men det var inte enbart IFK Emtungas fina fotboll som kom att göra laget och Mossbrotts idrottsplats rikskänt. Till det fordrades en genial ljus idé.

Historien berättar om en elektriker – göteborgare i förskingringen men bosatt
i Floby – som blev fascinerad av den björkinramade fotbollsplanen på Mossbrott.
– ”Här kan ni sätta upp belysning i träna, så kan ni träna bättre”, lär han ha uttryckt sig. Själv erbjöd han sin firma att göra jobbet. Föreningen tände på idén.

Ett kostnadsförslag erbjöds. Ett styrelsemöte hölls. Resten är historia! Tisdagen den 22 september 1953 kunde man läsa följande rubrik i Expressen:
”MOSSBROTT (MITT INNE I SKOGEN) HINNER FÖRE RÅSUNDA!”
Expressen fortsätter:” Sveriges första fotbollsplan med permanent strålkastarbelysning kommer inte att heta Råsunda. Den heter Mossbrott och den ligger mitt inne i skogen ett stycke nordöst om Vara. Den invigs på tisdagskvällen med en match mellan hemmalaget Emtungakamraterna och Skara IF.

Det skall alltså bli svensk lantsortspremiär i konstbelyst fotboll här i kväll. Det som sker stort, sker tyst. Och det är egentligen bara i trakten häromkring som man känner till den saken. Runt den vackra, gröna mattan på idrottsplatsen mitt inne i skogen växer höga, granna björkar. I dessa har en Göteborgsfirma monterat 16 strålkastare, med en effekt på 1.000 watt vardera.”Den med stor spänning emotsedda elljuspremiären sattes igång och som en blixt från dimman kom den första nätkontakten. Det blev hemmalagets Freddy Ekström förunnat att sätta in den första historiskt belysta stöten. I kraft av överlägsen vana vid gatubelysning segrade emellertid stadsborna från Skara. Nåväl, resultatet 2-6 spelade en underordnad roll en sån kväll, där ändå den 16.000 watt starka elljusanläggningen tog hem segern. ”Måsarna” hade ju i alla fall såväl tänt som släkt på Mossbrott. Åskådarantalet uppgick till hela 1.500 personer, vilket gjorde att kostnaderna för ljusuppsättningen betalade sig redan premiärkvällen!

Det var inte enbart i elljus som ”måsarna” presterade lysande prestationer detta år. I DM höll man på att göra knallsensation genom att på bortaplan leda mot självaste allsvenska knallelaget IF Elfsborg med 1-0 när det återstod 20 minuter.
Elfsborgs rutin tog dock ut sin rätt på slutet. Påföljande år, 1954, mötte IFK Emtunga Div. II-laget Norrby IF på Mossbrott i DM-semifinal inför 2.000 åskådare. Trots hemmaledning (och en missad straffspark) blev det en knapp förlust (1-2). Freddy Ekström gjorde målen mot båda Boråslagen.

Innan ens någon allsvensk match spelats i elbelysning kunde IFK Emtunga fira
femårsjubileum på Mossbrott med elljus.

Hösten 1958 spelades tre publikfriande matcher mot (över)kvalificerat motstånd. Först ut var allsvenska GAIS inför 2.000 åskådare, veckan senare kom Norrby IF och tredje storlag var IK Oddevold. Trots meriterat träningsmotstånd lyckades inte IFK Emtunga hemföra den hett efterlängtade seriesegern i Div. IV Västergötland Västra maratonserien 1957-58, men ”måsarna” gjorde ändå sin överlägset bästa säsong någonsin.

På 12 år gick ”släktlaget” från lägsta reservserie till andraplats i Div. IV. Flera ur
laget slutade på toppen. En epok var slut.

Det dröjde inte så länge innan IFK Emtunga var nere på ”normal” nivå igen. En
unik generation ”måsar” i IFK Emtunga hade skrivit in sig i historien. I det stora
tidsperspektivet rör det sig enbart om en parentes – men vilken parentes!

Carl-Owe Johansson

IFK EMTUNGA – släktlaget

Stående fr. v.: Stig Svensson, Harald Olsson, Allan Öhman, Bengt Olsson, Gunnar

Ekström, Freddy Ekström och lagledare Allan Karlsson

Knästående: Tore Karlsson, Karl-Erik Öhman, Gösta Gruvaeus, Bengt Öhman

och Arne Ekström

 

Tidningsannons för elljuspremiären på Mossbrott 1953 

Från Westgötarnas Idrottshistoria nr 3-2006