Längjum: Idrott i Längjum

PARADISET LÄNGJUM
Om man bläddrar i nummer 46 av saligt insomnade REKORD-Magasinet årgång 1950 finner man på mittenuppslaget i vanlig ordning två gubbar som sitter och håller utkik JORDEN RUNT PÅ 8 DAR – ”en uddig krönika i ord och bild, där ni kan le åt tidens befängdhet”, som det brukade stå i reklamen. På höger sida längst ner till vänster visas en teckning på en gubbe som i sin drömbild ser en by med skylten:

PARADISET LÄNGJUM
OBS INGEN KOMMUNALSKATT

– Ack den som ändå bodde där, säger gubben längtansfullt.

Versen under förtydligar:

I Längjum (Västergötland) där kan livet levas glatt,
Ty utav innevånarna tas inte ut nån skatt.
Nu packar man förvisso litet var i vår nation,
Så Längjum får bereda sig på folkets invasion.

När man färdas genom Längjumsbyn närmare 60 år senare syns inga spår efter en invasion. Snarare varslas ett paradisiskt lugn, som knappast rådde för 60 år sedan. Då var det liv och rörelse i byn med två affärer och mejeri i drift. Byn var den naturliga samlingsplatsen. Till traditionsinslagen hörde ett uppsluppet gäng som kom cyklande österifrån efter en träningskväll på Backavallen. De brukade stanna till vid Carlssons affär för att köpa dricka och sedan stå i en klunga utanför och ventilera läget. Carlssons affär var öppet i alla väder och vid alla klockslag. Handlare Carlsson var ungdomens beskyddare och innehade tidigare ordförandeskapet i Längjums Idrottssällskap i 10 år innan motsvarande politiska uppdraget kallade.

Frågan är: Hur gamla är idrottstraditionerna i bygden? Ingen vet med säkerhet svaret.

I en gammal historik kan man läsa följande: ”Redan vid seklets början fanns här en sammanslutning av idrottsgrabbar som gick under namnet Längjums IF. I blå-gul tävlingsdress utkämpades mången minnesvärd dust vid Backa”(tyvärr är det ingen längre som minns och det finns heller ingen skriftlig dokumentation). 1928 avsomnade slutgiltigt gamla Längjums Idrottsförening. Fyra år senare, 1932, samlades några idrottsintresserade pojkar åter på Backa och beslöt att bilda en ny förening. Den fick namnet Längjums Idrottssällskap. Till att börja med var det enbart fotboll på programmet. Klubbdräkten skulle föra traditionen vidare: gula tröjor och blå byxor (någon lustigkurre döpte sällskapet till ”det blågula farmarlaget”). De två första åren var det fråga om enbart vänskapsmatcher, men 1934 kom seriespel igång. Representanter för fyra föreningar – Larvs FK, S. Lundby AIF, IFK Emtunga B och Längjums IS – hade ett möte i Längjums smedja, där man beslöt att bilda en fyrlagsserie. Längjums IS premiärvann. Kommande år utökades serien och fick då namnet Vara Pokalserie. Undan för undan anslöt sig ytterligare föreningar. Längjums IS tog tre andraplaceringar i rad. 1938-39 spelade LIS för första året i Västergötlands Fotbollsförbunds seriesystem, närmare bestämt i Centralserien. Man kan utan överdrift påstå att Längjums IS hade sin storhetsperiod på 30-talet, där matcher mot t.ex. Edsvära IK lockade 300 åskådare till Backavallen. Då hade förstås Edsväraborna lika nära till spelplatsen som hemmapubliken, eftersom Backavallen var belägen längst österut i socknen åt Edsvärahållet till. Sedan kom krigsåren med de många beredskapsinkallelserna, vilka vållade klubben stora bekymmer. Det primära var att få fullt lag. Så blev det även fortsättningsvis med spel i Varatraktens Fotbollsallians serier.

Ombyte förnöjer, sägs det. Fram till slutet av 40-talet bytte man om på Einar Hollbergs loge på andra sidan om landsvägen. Där förvarades skor och andra attiraljer. Vid den nya dansbanans tillkomst 1948 förfärdigades också tombolakiosker, som fortsättningsvis även fick tjänstgöra som omklädningsrum för fotbollsspelarna. Tvättningsmöjligheterna bestod av att blaska av sig i emaljfat. Vattnet transporterades i mjölkflaskor från Hollbergs.

Så tidigt som 1936 arrangerades klubbmästerskap i allmän idrott på Backavallen, där Erik Johansson (Emils Erik) gjorde rent hus med segrar i alla grenar. Terränglöpningar i det kuperade Backaområdet anordnades också under 30-talet liksom bandymatcher på Lidan. Då fanns under några år även ett B-lag i fotboll, men det försvann vid krigsutbrottet. Under 40-talet var det, som sagt, svårt att fylla ens ett lag, vilket gjorde att yngre spelare inte fick erforderlig matchning in i A-laget. T.ex. försvann de talangfulla tvillingarna Bengt och Harald Olsson tämligen snabbt till IFK Emtunga, där de fick egna skor och betydligt större utvecklingsmöjligheter. Under 50-talet blev tvillingarna Olsson de drivande kugghjulen i IFK Emtungas fruktade och legendariska ”släktlagsmaskineri”, som från lägsta distriktsnivå vandrade uppåt i seriesystemet ända till toppen av Div. IV.

För att utbilda och sköta rekryteringen underifrån bildade LIS 1951 ett pojklag (upp till 16 år). Stommen bestod av ett gäng 12-åringar, som härdades i spel mot betydligt äldre motståndare. I början blev det mycket stryk, men tredje året betydde serieseger i Kvänumsortens pojklagsserie. Undan för undan växte laget i spelstyrka och Längjums IS tog hem sin pojklagsserie tre år i rad (53-54-55). Avslutningsmatchen 1955 blev formidabel: 15-0 mot N. Vånga BK (noterbart är att en nyinflyttad yngling fick chansen som center, men han lyckades dessvärre inte göra ett enda av målen).

Kontrasterna inom den egna föreningen, LIS, var stora i mitten av 50-talet: Å ena sidan hade man ett av slättens sämsta A-lag – å andra sidan ett av slättens bästa pojklag. Att forsla in det överåriga pojklaget i tuffa A-lagsmatcher var inte tillrådigt. Därför avstod man 1955-56 seriespel för A-laget, för att säsongen därpå starta om från lägsta reservserie. Till aktiviteterna på Backavallen i mitten av 50-talet kan även läggas handbollsmatcher för damer (damlaget deltog inte i någon serie, men spelade ganska många vänskapsmatcher) och i det i övrigt kuperade Backaområdet kördes motocross.

Hösten 1957 firade Längjums IS 25-årsjubileum med pompa och ståt. Handlare Harald Carlsson var med och startade sällskapet 1932 och fick för sina insatser motta Västergötlands Fotbollförbunds stora diplom, liksom ett antal andra välförtjänta ”diplomater”. På egna vägnar och för övriga mottagare av utmärkelser framförde Carlsson ett tack och erinrade om de gångna åren.

– Vi har kanske inte gjort så stora bravader, men vi har hjälpts åt och det har alltid rått ett gott och kamratligt förhållande inom klubben. I idrottsligt hänseende har det gått upp och ned, men det viktigaste är att medlemmarna under alla förhållanden hållit ihop från den gången klubben bildades en söndag på Backavallen.

Lagom till 25-årsjubileet tog LIS sin första serieseger sedan vinsten i Fyrlagsserien debutåret 1934. I enkelserien hösten 1957 vann Längjums IS Kvänums reservserie. Vid nypremiären fick laget emellertid inte behålla sin traditionella blå-gula dräkt. Därför anskaffades svarta byxor till de bleka och urtvättade gula tröjorna (visserligen blev det förbud mot att bära landslagets dräkt i klubbsammanhang redan på 30-talet, men vem brydde sig väl om ett ”blågult farmarlag”?).

1958 hade Längjums IS för andra året (första gången var 20 år tidigare) kvalificerat sig för spel i en av distriktets A-lagsserier, Skaraserien, med ett ungt och lovande material. Debutmatchen skedde mot gamla arvfienden Larvs FK, som till råge på allt hade införskaffat Längjums stora lilla stjärna Lennart ”Garvis” Karlsson. ”Garvis” var LIS trogen ända till säsongen då man inte ställde upp med ett A-lag. ”Garvis” gick då över till Larvs FK och nu mötte han alltså sina unga, men forna lagkamrater. Vad som sågs som början på något stort för LIS slogs emellertid snabbt i spillror. Militärtjänst och benbrott blev ödesdigert. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt reservmaterial att sätta in. Förutsättningar för en fortsättning saknades. Det samspelta laget skingrades, men man föll i alla fall med flaggan i topp utan att komma sist i serien. 1958 blev sista säsongen för Längjums Idrottssällskap.

Några av spelarna följde ”Garvis” till Larvs FK. Andra gick över till Tråvads IF medan resten slutade. Övergången för bröderna Curt och Lennart Hallberg till Tråvads IF är värd en notis. Som ultimatum för påskrift ställde bröderna att även bäste kompisen Leif Wallentinsson fick följa med. Bröderna Hallbergs insatser i Tråvads IF inte att förringa, men i Leif Wallentinsson fick TIF en legendarisk ledare, som så småningom tog klubben ända upp till div. III. Så nog blev Tråvads IF nöjda med ”bihanget”!

I sammanhanget kan nämnas om några andra Längjumsbor i förskingringen som blivit ”fotbollsmissionärer”. I Fåglum torde Harald Johansson (far till Hasse Haraldsson på Ginza) vara mer ”Mister Fåglum” än någon av de berömda cykelbröderna. Åtminstone vad det gäller ideellt arbete med idrotts- och hembygdsföreningar. Emils Harald var yngst i en fotbollstokig brödraskara från Längjum, där äldste brodern, Erik, allmänt anses som den skickligaste spelaren genom åren i Längjums IS. Erik Johansson spelade dessutom med Edsvära IK och IFK Emtunga innan Längjums IS bildades och förekom emellanåt i några kombinationslag. Något år var han ordförande i Längjums IS.

En bidragande orsak till framgångarna för pojklaget i LIS kan föräras Gerhard Karlsson. Han tränade laget ett par år innan avflyttning till Bäreberg. Därefter tog han sig an Främmestads IK, som tränades upp ett antal divisioner!

Den störste i Längjum födde fotbollsspelaren återstår dock att redovisa. I hans sammanhang gäller ordet ”emigrant” snarare än ”missionär”. Namnet är Sture Göransson och bor sedan åtskilliga år i Tyskland. Eftersom Sture är född 1951 har han inte haft möjlighet att spela för ”det blågula farmarlaget”. För Stures del blev det i stället Larvs FK, liksom hans far Göran, som lär ha gjort klubbens allra första mål (1934). Det var också som målgörare sonen Sture gjorde sig fruktad bland Div.VI-lagen på Varaslätten i början av 70-talet. Ryktet gjorde att han blev väldigt hårt tagen och ibland brutalt nedsparkad.1973 blev det enbart två seriematcher – seriepremiären på våren och avslutningsmatchen på hösten. 1974 blev det skada på skada under vårsäsongen. Karriären syntes vara över. Visserligen gjorde Sture comeback i Varaalliansens inomhusturnering 1975 och verksamt bidrog till att Larvs FK för första och enda gången vann den turneringen, men mer än två ytterligare seriematcher blev det inte i LFK.

Med en Chalmersutbildning i bagaget sökte sig Sture till Västerås och fick jobb på Asea. Den civila karriären tog över. Men om man händelsevis råkade studera Västmanlands Läns Tidning hösten 1977, kunde man läsa: ”Kvalhjälte i IFK Västerås: den folkdansande centern Sture Göransson som 11 minuter före slutsignalen hittade rätt bakom Ope-målvakten”. Sture sparkade upp IFK Västerås till dåvarande Div. II (närmast under Allsvenskan) och spelade 1978 mot sådana storheter som IK Brage och GIF Sundsvall. Sture gjorde sex mål.

LÄNGJUMS BORDTENNISKLUBB
I all blygsamhet introducerades bordtennis på programmet 1948, som en sektion i LIS. Man höll till i skolans slöjdsal. Det hemmagjorda bordtennisbordet fick snedställas och hyvelbänkarna staplas. I den gamla småskolan fanns det möjlighet att koka kaffe på järnspis och hålla värmen med kamin – där rådde intimitet och gemytlighet, men också en form av övervakning. Den i en annan byggnad inom skolområdet boende folkskolläraren såg inte den nyvordna aktiviteten med blida ögon. Någon gång emellanåt kom han på visitation. Vid ett sådant tillfälle överraskade han ett gäng som spelade kort på en hyvelbänk. – Sitter ni och spelar påcker, dundrade läraren. – Näe, vi spelar bara tjuett, å dä ä inge pängaspel, förklarade en av veteranerna oskyldigt, medan en annan i en hast rafsade ner potten i hyvelbänksrännan. Intresset för ”ping-pong” ökade snabbt och slöjdsalen blev alldeles för trång för utövandet.   Den nyuppförda bygdegården gav helt andra förutsättningar, efter att man på nyårsdagen 1950 förflyttat bordtennisbordet till den stora ”ladan” på tryggt avstånd från skolans område. Efter ordentlig träning anmäldes så småningom två seniorlag till seriespel. Avsaknad av rutin lyste dock igenom i början. – I lär la ere i mä, mä tia, tröstade ”experten” Allan Eriksson i Vara.

1952 bildades en specialklubb, Längjums Bordtennisklubb . Redan första året hemförde A-laget Skaraborgsserien (visserligen med förstärkningar från Edsvära, men ändå). Någon uppflyttning till högre serie blev det dock inte på grund av omläggning av seriesystemet. Aktiviteterna i bygdegården blev med tiden enormt framgångsrika för klubben, som satsade hårt på ungdomen. När Tråvads BTK (som spelat sina hemmamatcher i Längjums bygdegård), lade ner sin verksamhet, övertog LBTK säsongen 1956-57 såväl två spelare som bord och serieplacering i Västra Skaraborgsserien från TBTK. Resultatet blev en andraplats och kval till Div. III, som dock förlorades. B-och C-lagen hemförde sina resp. serier.

Hösten 1957 firade LBTK femårsjubileum vid samma tillfälle som LIS firade sitt 25-årsjubileum. Det blev alltså ”klingande valuta” för många spelare som bevis på en bred satsning och en framgångsrik säsong. Förutom tre eller fyra seniorlag fanns såväl pojk- som damlag under något år. Vissa säsonger tog tre seniorlag hem sina resp. serier och sammanlagt under åren blev det totalt 12 seriesegrar. Till bredden bidrog även ett antal Tråvadsbor. I de prestigefyllda Laskemästerskapen gjorde emellanåt LBTK rent hus på titlarna. Avflyttningen blev dock slutligen märkbar. Den kalla och snörika vintern 1966 besegrade s.a.s. LBTK. Ett samgående med ”ärkerivalen” Larvs FK blev ett faktum hösten 1966 – dock utan Tråvadsbor, för de hade startat en egen bordtennissektion i TIF och höll till i det nyrenoverade Föreningshuset i Tråvad (verksamheten varade dock bara en säsong). Längjums bygdegård blev även i fortsättningen plats för såväl träning som matcher under några år för den nya konstellationen, ända tills klubblokalen på Hedensborg i Larv blev iordningställd. I Larvs FK:s bordtennissektion har Längjumspojkar utmärkt sig väl genom att ta hem c:a 20 klubbmästerskap.

SKJUTSTARKT SLÄKTE
Den första idrottsföreningen i bygden var emellertid Längjums Skytteförening, som bildades 1908 och fanns kvar till 1971. Skjutbanan var placerad i Östbäck.  På sätt och vis lever skyttetraditionen kvar – ja, den finns i generna. En av Längjums skickligaste gevärsskyttar hette Anders Jacobsson. Han fick sedermera en dotterson med samma tillnamn och boende på samma gård – dock med efternamnet Bonander. Dottersonen Anders fastnade för pistolen som vapen och gick med i Pistolklubben Hjorten (bildad 1967), som har sin skjutbana belägen längst västerut i kommunen, närmare bestämt i Ulvstorp. Med säker hand har Anders Bonander skjutit till sig åtskilliga SM-tecken, men frågan är om inte andraplatsen i Student-VM 2003 och tredjeplatsen i WC i Milano 2004 smäller högre. Anders, som debuterade i landslaget 1993, var endast en ynka poäng från att kvalificera sig till OS i Peking! Lillasyster Anna-Karin är också svensk mästare i såväl junior- som seniorsammanhang. Hon tog hem SM i damklassen 25 m. precision pistolskytte 2007. Anna-Karin Bonander skjuter inte bara hål – hon lagar också, men då är det mest fråga om hål i tänder. I skyttesläktsammanhanget kan också nämnas att pappa Alf emellanåt var skyttekung i fotboll i Larvs FK.

En idrottsförening finns fortfarande i verksamhet: Längjums Gymnastikförening, som bildades 1964. Verksamheten är numera förlagd till Larv skolas gymnastiksal.

”BLODBADET” PÅ BACKAVALLEN
Må sammanställaren av dessa rader bli förlåten om han tar sig friheten att referera – ja, snarare kommentera minnesbilder – från den enda fotbollsmatch han sett på Backavallen. Minnesbilderna är en femårings medan fakta har tagits fram långt senare. Vi går tillbaka till Kristi himmelfärdsdagen 1953. Seriefinal i Vara västra reservserie mellan Längjums IS och Skogslunds IF B. ”Det blågula farmarlaget” hade att utkräva revansch för 1-5-nederlaget i Skôr hösten 1952 och startade matchen i rasande tempo, vilket gav en 2-0-ledning i paus. De blågula höll ställningarna, när följande inträffade mitt i andra halvlek: Hemmalagets målvakt rusade ut på ett inlägg, som en motståndare också satsade på. Kollisionen blev kraftig. Målvakten körde en framtand i ena ögonbrynet på motståndaren. Framtanden glappade betänkligt och ögonbrynet sprack. Den ögonbrynskadade hade tidigare en röd tröja. Nu blev han helröd hela han. En taxidroska kördes i på planen för att forsla bort de dock i högsta grad levande offren. Det tappra och segerpiskade ”blågula farmarlaget” vann slagsmålet klart på poäng enligt domarsiffrorna 4-1. För en femåring framstod ”blodbadet” som något av en spännande höjdpunkt – det hände i alla fall nåt! Liknelsen kan göras med när de släppte ut korna på grönbete där hemma; en skock som vilt springer omkring, sparkar bakut och stångar varandra blodiga.

Slutligen kanske vän av ordning undrar om det blev någon invasion i Längjum i början av 50-talet, med anledning av notisen i Rekord-Magasinet? Nej, utvecklingen gick snarare i avflyttningens tecken. Hur förhöll det sig då med ”paradiset”? Anledningen till notisen om ”skatteparadiset” Längjum var, att det inför sammanslagningen till Larvs storkommun fanns outtagna medel för fattig- och barnavård (trots att det säkert var magert på många håll, existerade ingen offentlig fattigdom i ”paradiset”), där inga ytterligare pengar anslogs inför den kommande kommunsammanslagningen. Skolväsendet lydde under kyrkan – den delen slapp inte ens ”paradisborna”. Trots allt betalade Längjumsborna lägst skatt av samtliga Sveriges kommuner.

Påpekas kan också att det natursköna och ”paradisaktiga” Backaområdet, med Backavallen som utgångspunkt, under 70-80-talen utnyttjades till välbesökta tipspromenader arrangerade av Tråvads IF. Som fotbollsplan blev Backavallen förstörd redan något år efter slutet, då motordrivna fordon invaderade planen och förvandlade den till en speedwaybana.

Carl-Owe Johansson

 

Träff med Vara Idrotthistoriska Sällskap i Längjum.

 


Backavallen